Visst var jag hård

Tack för era kommentarer, Kram!
Visst var jag hård mot mig själv. Hård på ett sätt jag inte längre är och det var längesedan jag var så här hård. Flera år sedan.

arg-tjej
Men att på något sätt likna min mamma gör att jag måste vara hård. Det finns säker massor av små beteenden jag tagit efter och fortfarande har. Är det någon som ser sådana saker är jag mycket tacksam att få veta det.
Jag var rädd för att bli mormor, rädd för att bara köpa saker och gilla mina barnbarn när dom satt hela och rena på en stol och var stila, rädd för att inte älska dom för den människa dom är.
Varför?
Jo jag har bara sett en mormor och det är min mamma. Om hon är en bra mormor? Den frågan får jag nog be barnen svara på.
Till och med ordet mormor har jag tränat på för att inte känna avsky.
Förr kände jag inte så men när mina barn vart drabbade av sin mormor lite på samma sätt som jag när jag var barn då kom tigerhonan i mig fram och ordet mormor vart svart.
Mormor är bara ett ord men för mig som tänker i bilder hade jag bara en mormor som kom upp då jag tänkte eller sa ordet.

Om jag nu upplevts att säga för ofta att jag har ont så är det ju i betraktarens ögon jag är det och då är det så vare sig jag vill eller inte. Jag vill inte vara så i betraktarens ögon och tänker nu jobba bort det.
Sedan att jag har en annan uppfattning om det är någon annan som säger det ofta eller tjatar mycket om något annat så är det upp till mig. Det är upp till mig att tycke det är okej om än tjatigt ibland, för jag anser att då behöver personen i fråga få de ur sig.

Jag funderar faktiskt på att ta gummiarmbandet och dra hårt i det och släppa bara jag tänker ont. Då borde detta beteende gå över fortare, jag tror så iallfall.
Läkare, tandläkare mm. säger ju att jag har en väldigt hög smärttröskel och då borde jag ju klara detta galant.

Så var inte ledsna för mig, för som jag har bäddat får jag ligga.
Sedan att jag var onödigt hård mot mig själv kan jag hålla med om. Men det känns bättre trots allt att skriva av mig det, ta ur ett lik ur min svarta garderob.

Nu ska jag ta en promenad med en placerad som behöver lära sig att röra på sig. 2km har vi att avverka. Kort bit för mig men en evighetslång för den andra. Men vi ska kämpa på och jag ska peppa efter vägen.

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *