Vi hann inte ”operera”

igår morse så trampade jag in en glasbit i foten. Säkert någon liten rackare som legat och lurpassat vid sockeln under köksbänkarna, som klarat sig att bli uppsugen i röret till dammsugaren då jag dammsög minutiöst efter kaffekannskrossen.

Det hände då jag stod och diskade. Efter att jag var klar med disken skenade jag i badrummet och på med läsglasögonen, fattade pinsetten och fick tag på en glasbit.

Glad för det så tog jag morgonpromenaden med hundarna och under dessa kilometrar så fattade jag att jag har en bit glas kvar.

När jag kom hem körde jag ner pinsetten i såret och karvade runt men jag fick inte tag på den rackaren.

 
Iväg till Naprapaten som undrade vad jag hade gjort med både kropp och fötter. Ena foten hade stelnat ordentligt och jag hoppade genast tillbaka några steg. Eftersom hon sätter en massa, en massa var väl att ta i, men igår var det nog sammanlagt ca: 15 nålar i fötterna tillsammans så såg även Tova att det var något kvar i min fot. Hon hade ingen pincett, annars hade hon tagit bort det som satt. Jag hade planerat att be Hjärtat operera mig, igen. För övrigt hos Tova på Naprapatlandslaget så var det en bra behandling och en massa lugnande nålar. Jag har fått för mig att jag numera ska räkna nålarna när dom tas ur och igår landade vi på 50 jämt.

Jag var lite barnvakt åt Enya. Tösen som inte räds något och dom bara far framåt.

  
Alvar kom och hälsade på. Han som inte rört kökslådor eller skåp hade lärt sig utav Enya och tömt ut halva köket hemma under dagen. Han fortsatte här hemma. 

Barnbarnen vart att uppta min och Hjärtats tid igår så ”vi sköt” på operationen. Det var ju roligare att vara med småkottarna.

  
Ikväll måste vi operera, efter att jag kommit hem efter den stora feta sprutan i höft och rumpa som väntar idag i Täby. Fast först blir det shopping i Täby C och hämtning av min borttappade kasse på Panduro med Jennsan. Ut på roadtrip igen! Det ser jag fram emot, inte sprutan men det andra så klart!:)

Hundarna jagar mig för promenad och blir ett gnagande dåligt samvete i mig. Jag har ingen lust att gå på ordentligt på en hundpromenad och att det sticker till då och då i foten av glasburen som är kvar. Inte så lätt att få dem att förstå.

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *