Till er fd Jehovas Vittnen!

Jag har läst era kommentarer ett flertal gånger och har funderat mycket.

Jag måste säga att ni alla är oerhört starka som tagit steget ut ur detta!
Utan er enorma styrka skulle ni vara kvar!
Med det ni utsatts för som barn och de ärren det skapat så är eran styrka av den starkaste sorten.
Jag beundrar ert mod att våga ta klivet ut ur JV, lämna familj, släkt och vänner, jag är mycket tveksam till om jag skulle ha det modet.

Något som ni alla har och det är också beundransvärt, ni har skippat att snacka skit. Ni berättar bara fakta och det är starkt. Jag tror och vet att det är en bra väg att gå, för snackar man inte skit och smutskastar så har man ryggen fri.

Jag kan bara föreställa mig hur det är för er som har barn kvar i JV då jag inte upplevt det själv. Jag kan bara gå tillbaka och känna hur det var för oss i familjen då vår ena dotter var i klorna på en kille som tillslut hade full kontroll på vad hon gjorde, sa och tänkte och som fick sådan makt över henne att hon tillslut var mer eller mindre apatisk. Det var förtvivlande att stå där och se på och inte kunna nå henne. Visst gjorde vi saker för att försöka bryta det, men vi valde alla en väg att inte gå in och predika för mycket vad som var rätt eller fel med risk att hon skulle vända oss ryggen och att vi då inte hade insyn i vad som hände, vi valde att stå kvar och beredda att fånga henne om hon skulle falla, bara finnas vid hennes sida. Jag var ju inte ensam, jag hade ju trots allt familjen så för min del var det ju lättare och det var ju bara ett av barnen. I hennes fall fick det ett lyckligt slut på historien men det var en kämpig väg tills det lyckliga slutet.

Elisabeth M skriver:
Ja, visst är det barnmisshandel att låta sitt barn gå och vara rädd för att kompisarna i skolan, mormor och andra kommer att dö, och även barnet självt om det inte lyder Jehova. Men tyvärr väger religionsfriheten tyngre än många andra rättigheter rent juridiskt. Sånt här måste politiker och myndighetspersoner få veta, så att vi kan få till en bättre lag som tar mer hänsyn till barnperspektivet. Flera verksamheter i sverige bryter mot barnkonventionen, men är ändå tillåtna av religiösa eller kulturella skäl.

Jag håller fullständigt med att politiker och myndighetspersoner måste bli upplysta då lagen om religionsfriheten är stark.
Jag önskar jag hade författarens gåva att skriva för att väcka större debatt. Men kanske det är någon som är duktig på språket som kan göra det.
Jag ska vara ärlig mot er och säga att jag funderade mycket om jag skulle gå in i detta och säga min mening då det ju är en tro och religion jag tassar in i. Tro och religion är så starkt och alla är ju trots allt tillåtna att tro vad dom vill. Jag ställde mig frågan både en och två gånger innan jag kände att detta stred mot de mänskliga rättigheterna, mot FN:s barnkonvention och  främst mig som medmänniska.
Men jag tror på detta att skriva, debattera, upplysa andra så de får upp ögonen som jag om vad som föregår för barnen i JV.
Jag vet att fler håller med mig om att det är oacceptabelt hur JV behandlar barnen, det har jag sett på FB då jag länkar, fått i meddelande och fått berättar för mig att det tycker så.
Ni har säkert fler ideer än jag hur detta ska komma ut till allmänheten och skapa debatt, berätta gärna för mig. Om du inte vill lämna kommentar så kan du e.posta till mig på info@coolbettan.se

Tommy skrev:
Er i dag ute av sekten, men sliter i en alder av 41 år fortsatt med skader på sjelen.
Här kan jag också bara gissa vad ni sliter med, kan bara gå till mina sår i själen.
Jag vet inte om det kan vara någon tröst eller kännas lättare men jag brukar tänka så här och se ett fysiskt sår framför  mig: Okej nu blöder det, men det kommer att sluta blöda förr eller senare, såret kommer då att kännas ömt och trycker jag på det så gör det ont. Ärret kommer till en början att lysa rött och påminna mig om smärtan, men ju längre tiden går så bleknar ärret och tillslut så ser jag bara att det där en gång varit ett sår men det gör inte längre så ont att ta på det. Jag kommer att bära med mig ärret resten av mitt liv, men jag bär det utan ond smärta.
Det är som Tommy skriver, det är slitsamt.

När tankar kommer för mig som är svåra och jobbiga brukar jag bestämma mig för att t.ex kl. 15.30- 16.00 sätter jag mig ner på en stol och tänker, oroar mm. mig för det jobbiga sakerna. På så sätt får jag kontrollen och det jobbiga jag blivit utsatt för låter jag inte svärta ner hela min tillvaro. Det är ett verktyg jag använder mig utav.

Ett annat verktyg jag kan använda mig utav då minnen kommer, eller minnen väcks till liv av något, det kan ju vara en låt eller en smak eller vad som helst som triggar igång tankarna och tankarna kommer om och om igen. Då tänker jag mig att det kommer ett moln på himlen, när molnet kommer ovanför mig så kastar jag av tanken på molnet och ser det åka iväg, nästa jobbiga tanke gör jag likadant med.
Men visst måste man få tänka, grubbla mm. men jag använder mig utav detta då jag tycker det tar för mycket energi av mig, hoppas du förstår vad jag menar.

Sedan är det ju jättebra att berätta som ni alla gör, berätta sin historia om och om igen, ju fler gånger den berättas så mildras smärtan.
Kanske har ni säkert redan fått dessa verktyg för att hantera eran situation, men om inte så testa, testa flera gånger.

Åter till barnen i JV.
Detta kan ju inte få fortsätta, jag kan inte stå och se på och veta att det pågår utan att jag inte gör något. Jag tänker inte tystna. Men jag måste komma på flera sätt att upplysa känner jag. Hjälp mig gärna!

Jag är tacksam över att ni kommenterar, att få höra just din historia!
Jag är också tacksam att en ny vän i mitt liv gav mig möjligheten att få veta vad som händer och har hänt!

Kram till dig!<3

Elisabeth
 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *