Öppet brev till Anette Enberg och Margret Josefsson

Jag tyckte mig se arvet!

På onsdagskvällen den 9/4 satt jag och tittade på TV4 nyheterna kl. 22.00 och ett inslag som hette Systematisk misshandel på ett barnhem i Indien. Inslaget finns här och du kan höra det ordagrant.

Först måste jag säga att jag beundrar tjejerna på lotusbarnen.blogg.se för deras mod, kamp och envetenhet att lyfta fram detta, samt ett stort tack till den reporter, Mats Beckman på TV4 som gjorde reportaget. De dom tillsammans visat är stor medmänsklighet och empati!

Att höra dessa tjejer berätta vad det vittnat så får det i alla fall i mitt hjärta att göra ont.
När jag sedan hör först dig Margret Josefsson på Svenska Adoptionscentrum så blir jag kall över dina svar då du säger att ni snarare har sett att det skett förbättringar för dessa barn i form av skolgång och utbildad personal etc.!
Reportern frågar om ni fått in några rapporter om misshandel och du svarar att ni inte fått in om regelrätt misshandel!
Reportern frågar vidare om det är ett problem för er att ledningen är delaktig i övergreppen och du svarar att du tycker det är ett problem för de regelverk som finns i Indien och den tillsynsfunktionen som ska finnas där!
Jag skulle vilja ställa dig, Margret Josefsson, några frågor efter ditt uttalande då du tittar oss  tv- tittare rakt in i ögonen när du säger detta .
Varför tog det så lång tid innan ni på Svenska adoptionscentrum reagerade på tjejernas berättelse om hur barnen har det på detta barnhem?
Låt mig göra en liknelse, om någon kommer till dig och berättar att din granne slår sitt barn blodigt tänker du då att det är de sociala myndigheternas problem snarare än mitt?
Om du skulle reagera på att grannbarnet blir slaget och du vill ta reda på som medmänniska hur det förhåller sig var tror du att du har störst möjlighet att få reda på sanningen, om du frågar den agande föräldern eller om du frågar barnet?
Varför reagerar ni annorlunda då ni får in rapporter om hur dessa barn har det?
Ligger det för mycket pengar med i detta för att ni rakryggat ska våga reagera?

När jag sedan hör dig och ser ditt kroppspråk, Anette Enberg, på Myndigheten för internationellt adoptionsfrågor, MIA, blir jag inte bara kall, jag blir iskall!
Barnhem är barnhem och det är ju inte en familj säger du samtidigt som du rycker på axlarna!
Du fortsätter med att svaja på ditt huvud och berättar att det är många barn som ska tas om hand av liten personalstyrka och dom gör ofta så gott dom kan men det är inte alltid det är enkelt!
Repporten fortsätter med att säga att uppfostringsmetoderna är kanske inte alltid är dom vi tycker är dom bästa, och du svarar att så kan det kanske vara!
Jag har även några frågor till dig då du som myndighetsperson trots allt representerar Sveriges rike.
Barnhem är barnhem och inte en familj säger du, tycker du då att det är okej att barn behandlas annorlunda på barnhem mot i en familj, är det de du menar?
I mina öron så tycker jag mig höra en klang att det är okej att barnen behandlas på detta sätt då det oftast är liten personalstyrka och att dom gör så gott dom kan. Tycker du att dom gör så gott dom kan? Eller är det gott nog för dessa barn är just föräldralösa ?

Varför kan inte Svenska myndigheter ha en dialog med dom Indiska myndigheterna hur vi i väldfärds Sverige ser på hur barn bör behandlas, vi är väl fortfarande med i Haagkonvetionen? Eller är det okej från Sverigies sida enligt dig att behandla dessa föräldrarlösa barn på detta sätt? Har dom ett mindre värde då de är föräldrarlösa och är på ett barnhem?
Om ditt barn var på dagis, för det är ju inte en familj och ditt barn vart behandlat på detta sätt som dessa modiga tjejer berättar utspelar sig på barnhemmet för barnhemsbarnen, skulle du då också rycka på axlarna och tycka att dom gör så gott dom kan med den lilla personalstyrka som råder och även där rycka på axlarna?
Ett kroppsspråk ljuger sällan eller aldrig och ditt säger mig rakt in i mitt hjärta att det är okej att dessa föräldrarlösa barn har det så här då dom ju inte har några föräldrar och bor på ett barnhem. Ditt kroppsspråk säger mig att du är blasé i frågan.

Jag själv har en del erfarenhet av hur barn far illa, sexuella övergrepp, misshandel, incest, hedersrelaterade problem, att barn blivit utkastade hemifrån, att föräldrar inte längre vill ha sina barn, ensam kommande flyktingbarn, trafficking mm. och visst har jag blivit med tiden lite mer hårdhudad av allt jag sett, hört och mött, skulle nog nästan kunna säga att jag stängt av känslomässigt en smula för att kunna mäkta med känslomässigt, men min handlingskraft att hjälpa dessa barn har för den skull inte rubbats.
Är det de ni, Anette Enberg och Margret Josefsson har gjort, stängt av känslomässigt och även motorn att agera?

Jag vet inte om ni båda har upplevt detta själva eller om ni har egna barn som kanske har upplevt det jag själv upplevt och mina barn har upplevt då vi t.ex. varit i livsmedelsaffären och jag, när jag var liten och min barn varit små kommit i från mamma eller pappa, kanske bara en liten bit, den känslan av övergivenhet, rädsla, panik, ledsamhet mm. som utspelar sig i kroppen, har ni känt den eller sett den hos era eventuella barn?
Dessa känslor har inte varit långvariga hos mina barn innan jag har kunnat trösta dom och kramat om dom och förklarat att allt är bra, att jag är hos dom, att jag aldrig lämnar dom, att jag älskar dom! Den trösten och att allt blir bra får inte de föräldrarlösa barnen av sin mamma och pappa, de får leva med känslan av övergivenhet, ledsamhet, rädsla mm. och ska dessutom utsättas för våld.

Jag förstår inte vad ni båda skyddar då ni går helt in i försvarsställning och inte ens kan ta det som utspelar sig på barnhemmet i eran mun?
Vad är det ni båda försvarar så hårt?
Är ni rädda för något? Om, för vad?

För en tid sedan skrev jag en krönika hos fantastiska Magdalena Graaf, en krönika med rubriken: Jag kostade sjutton kronor och femtio öre. Du Anette Enberg och du Margret Josefsson tycker jag för just det arvet vidare som jag beskriver i krönikan med era svar i reportaget, ert bemötande mot de modiga tjejerna i lotusbarnen.blogg.se och med ert kroppsspråk. Här kan du Anette Enberg och du Margret Josefsson läsa min krönika och de kommentarer som finns.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du Margret Josefsson på Svenska Adoptiomscentrums vägnar inte bryter ert samarbete med just detta barnhemmet med samma feghet som du uttalar dig, för det skulle vara förödande för dessa barn!

Ett barn har ju aldrig bett eller valt att födas, utan det är ett vuxet/vuxnas egoistiska val och för att inte barnen ska tappa tron på vuxenvärlden så är det viktigt att vi alla visar att vi står upp för barn/ungdomar och visar att vi är att lita på.

Jag avslutar med orden:
” Den som tiger still, är också medskylldig?”

Elisabeth Wallgren

En reaktion på “Öppet brev till Anette Enberg och Margret Josefsson

  1. Rigtig godt skrevet 😀 Nu ved jeg ikke om jeg tør se interviewet….hopper gerne den slags over…kan ikke. Det lyder måske lidt som at jeg ikke vil konfronteres med virkeligheden, men er udmærket klar over hvad der foregår rundt omkring i verden og ville ønske jeg kunne redde den…..jeg kan bare ikke klare at se nogen former for børnemishandling og elendighed omkring børn 🙁

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *