Tabu i vad jag tycker

Kanske jag har rätt att tycka som jag gör!? Men kanske har jag inte rätten att uttrycka det!?

På de affärer jag handlat har någon/några frågat ett par, tre, fyra, fem osv gånger: Oj du handlar lite idag! Jag har svarat: Ja vi är ju inte så många längre!

Sedan har det ena gett det andra och på frågor har jag berättat att under 2011 flyttade tre av de biologiska barnen hemifrån och tjejerna hade ju sina fästmän boende hemma också och extrabarnen har slussats ut så just nu bor bara den yngsta hemma. Varje gång så har någon av de andra kunderna eller någon av kassörskorna haft just den erfarenheten att något barn flyttat hemifrån och de utbrister alltid något i stil med: Ja mina barn har flyttat och det är så tomt och tråkigt och vad ska man göra nu! Jaha svarar jag! Jag tycker det är skönt!

Nu blir det en paus i diskussionen och jag känner att människor runt om mig vänder sina blickar mot mig och blickarna är åt det föraktfulla hållet. Någon runt om mig har alltid sagt med upprördhet i rösten: Hur kan du säga så, jag saknar mitt/mina barn? De två första gångerna svarade jag bara: Men jag tycker det är skönt! Vid senare tillfällen har jag känt att jag måste nog förklara mig för människor blir så upprörda på mig och jag har då berättat  att det är härligt att gå från 25- 35 tvättar i veckan mot idag 7-8, att jag inte ägnar minst en timma om dagen till att endast vika och sortera tvätt, att det idag går 1L mjölk mot tidigare 7-8 om dagen, att jag inte behöver använda 10L kastrullen längre för att koka 2 kg spagetti till middag eller 4kg potatis, att när jag rullar 280 köttbullar räcker det en evighet mot tidigare till två mål mat, att jag inte lagar mat längre till 10- 12 pers lunch och middag, att jag inte behöver handla och släpa hem så mycket mat, det tycker jag är skönt, men det borde jag inte göra enligt normen.

Sedan brukar någon säga: Men vad ska man göra med all tid som blir över? Jag svarar alltid leende på den frågan: Leva livet! Det svaret är inte eller rumsrent kan jag understryka!

Jag tycker att jag har rätt i att tycka så här! Varför?

När jag hade förmånen att bli mamma så gav jag allt jag hade och lite mera. När barnen var små så jobbade jag en del dagtid men i perioder kvällar och nätter så att jag fanns där då de var vakna och att jag kunde natta dom innan jag gick iväg. När barnen vart större så hade jag många jobb som jag kunde utföra i hemmet för att finnas där. Jag gav all min tid till just familjen, jag valde bort mig själv för jag hade en tro på att det var det rätta och jag ville finnas till för barnen när helst de behövde mig och att de skulle känna sig trygga med det. Hemmet har alltid varit öppet för kompisar och ofta har hemmet kunnat liknas vid en ungdomsgård. Men jag har gillat att haft det så här!

Men det var och vart mer att ta hand om när vi i hemmet sedan tog extra barn i form av jour/familjehemsplaceringar, visst gillade jag det också och gav allt och lite till även till dessa barn för att jag trodde det var det rätta. Men det utökade sig till slut att ha ett lite större företag och för att jag skulle få allt att gå ihop krävdes en hel del logistik, jag skrev schema varje kväll med tider över hur och när alla hushållsysslor, läxläsning mm. skulle utföras, så här började alltid dagarna: 04.40 borsta tänderna, 04.50 plocka ur diskmaskinen, 05.00 vika tvätt och sätta på tvättmaskinen 06.00 stryka, 06.30 väcka barn. Det var i långa perioder 10-11 barn boende här inkl biologiska barnen. Jag tog det hela på största blodiga allvar och dessa scheman levde jag efter 24/7 och nu när mitt schema lättats något så är det inte rumsrent att tycka det är skönt.

Någon som jag stött på som vetat hur gammal jag är har sagt: Ja det är klart, du fick ju barn när du var så ung!
Men jag ville ju ha barn då och om det har någon inverkan vet jag inte.

Min största och viktigaste ”karriär” jag någonsin gjort och kommer att göra är att vara mamma men nu är det den fasen i karriären att barnen ska stå på egna ben och jag ser tre av barnen stå där på egna ben och som det går bra för och jag njuter av det, den fjärde bor fortfarande hemma och det går bra för honom med och han är strax på väg in i vuxenlivet han också.
Jag älskar min barn fortfarande lika mycket och jag finns där lika mycket nu som förr om de behöver mig.
Kanske är det så att barnen hjälper mig att jag kan känna att det är en härlig fas i livet och jag har turen att dom gärna kommer hem självmant, dom kommer fortfarande hem med kompisar, dom kommer hem och har sina fester här hemma, låter kompisar sova över, frågar om råd etc. så dom ger mig ju fortfarande en del av den goda kakan och jag tycker det är underbart när dom dundrar in och de blir livat och högt i tak här hemma, men nu gör dom det som självständiga vuxna och jag tycker det är skönt.

Det hade förmodligen varit mindre tabubelagt om jag ställt in mig i ledet och tyckt att livet tog slut när barnen flyttade och satt här hemma och deppade och rullade tummarna av tristress.
Men det är ju inte jag för jag tycker ju inte det! Jag tycker just nu att det är skönt att ha det så här, jag hinner med mig själv på ett annat sätt och jag njuter av det och för den skull så betyder ju inte det att jag vill ha mina barn ogjorda och att jag har slutat älska dom för det, för att bli mamma för mig är livslångt men det ändrar karaktär med åren och jag säger ju inte att jag inte njutit längst vägen för det har jag.

Men jag fortsätter vara tabu och annorlunda och andra får tycka att jag är konstig, jag står för vad jag tycker just nu och är trygg med tanken och vetskapen att barnen vet att jag älskar dom lika mycket nu som då och det har inte förändrats.

Vi hörs!

 

En reaktion på “Tabu i vad jag tycker

  1. Håller med dig fullo …folk är bara avis inget att bry sig om dom finns där oavsett vi vill eller ej ….stå på dig kvinna 😉 önskar dig en fin o mysig helg..kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *