Staden inte sig lik

Upplevde nyss något jag inte hade kalkylerat med och det gör mig (ursäkta språket nu) så jävla förbannad på mig själv, så arg att jag skulle kunna lägga mig ner på golvet som ett barn och sparka och slå, jag borde ha gjort en plan, gått igenom scenariot i mitt huvud och rustat mig till tänderna om det skulle inträffa, jag skulle inte ha missat detta! Hur kunde det ske?

Jag hade bara tur denna gång och ingenting annat där jag stod i kassakön och den gick långsamt så jag bytte (dåligt val) framför mig står ett par människor som jag inte kalkylerat att behöva träffa, jag ser det inte förrän jag packat upp varorna, jag ville försvinna, hade jag fått en hjärtattack just då hade jag välkomnat den likt en mor som tar emot sin son på farstubron som varit ute i krig.
Jag vände bort mitt ansikte, fibblade först omedvetet med korten och det krånglade och sedan såg jag en liten ”flyktmöjlighet” att fortsätta fibbla så jag inte behövde packa mina varor förrän dom var klara.
När jag skulle gå mot entren stod de där och hade stött på en bekant så jag tvärnitade, tog upp mobilen och det var där alla mina WF- vänner fick lagt tillbaka, fuck det tog lång tid innan de gick och jag kunde gå, men innan entredörrarna är det dags för nästa tvärnit, där står en och samtalar fortfarande, tillslut kan jag gå ut och då ser jag mannen och vi får ögonkontakt och den var svår att vika undan, jag vet att han nu såg mig så jag småsprang där ifrån.


Vad skulle jag göra nu?
Fråga publiken?
Fråga en vän?
Ta en livlina?
Jag tog två men det får jag väl inte göra enligt spelreglerna men jag ringde min livlina och då kom dom där tårarna som aldrig är till nytta, efter samtalet kom illamåendet och lite maginnehåll, väl hemma känner jag att jag satt mig i expresshissen och är på väg ner i brunnen.

Nästa gång jag går ut i staden så är den inte sig längre lik!

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *