Skriker hela tiden, hund skänkes!

Flocken här hemma är inte vad den varit, det är mycket oreda i den sedan Amri dog.
Jag kan konstatera att Amri skulle ha varit stadsminister eller president, för ordning och reda skapade hon i flocken och alltid med viftande svans och tålamod.

 

Nu är det så att det är två av de andra flickorna som skenvalpar.
Alma har, likt som Amri hade det, juver som skvätte/skvätter mjölk överallt, de var som två mjölkkor som inte blivit mjölkade på flera dagar.
Alma var igång för ett par veckor sedan, mjölken rann och att lyfta henne innebar att jag vart full i mjölk, denna gång tappade hon även humöret rejält och muckade med Älva ett par gånger, henne gav jag tillslut piller mot skendräktighet.

Jag önskar att jag hade ett recept till, för Älva den lilla solstrålen har gått i moln och tär på oss här hemma till vansinnelse, att ha en treåring i trotsåldern är en smekning jämfört med denna lilla hund.
Hon har sedan några dagar skrikit, pratat, gnytt, beklagat sig oavbrutet till mig och sonen, även till de som äntrat hemmet eller som vi mött på promenaden.
Enda gången som hon är tyst är när hon får vara nära någon och då är det i famnen hon tystnar. Sonen ledsnade totalt igår på hennes skrikande och satte sig att spela tv- spel och lade en kudde i sitt knä och hunden där på och då vart hon tyst och somnade, han hade suttit så i flera timmar och sedan då jag kom hem undrade han hur han skulle göra, han ville där ifrån men ville inte att hon skulle börja skrika igen.
Älva har nog inte morrat mer än ett par gånger i sitt liv, jag trodde inte hon kunde det och hon var närmare fem år innan jag hörde det första gången, hon är en glad skit. Men igår morse skulle hon mucka gräl med Alma helt oprovocerat i sängen och jag fick kasta mig emellan tre gånger hit och dit som värsta fotbollsmålvakten.

Här ser hon så lugn och fin ut, men det är efter att jag ledsnat och hamnat i sonens säng och så fort hon får kroppskontakt så slutar hon skrika, lägger sig till ro på en gång och somnar.

Här har vi hamnat på mitt kontor då jag höll på att bli vansinnig av detta skrikande, en marskatt är inget i jämförelse mot denna gnisslande hund. Tät kroppkontakt = Sovande hund.

Jag har till och med hotat henne med att jag sätter ut henne på blocket som skänkes utan positivt resultat.
Igår ledsnade jag totalt och önskade att jag hade haft ett kolikbarn här hemma istället, jag bad då den yngre dottern att ta henne en stund och hon fick traska med till dotterns kompis, sonen log brett då vi fick lugn här hemma men de lugnet varade inte länge för dottern kom strax tillbaka och sa uppgivet: Ni får tillbaka henne för vi står inte ut med henne!
Visst fattar jag att hon har jobbigt men det finns ju en gräns för mina öron och tålamod.
Ibland skriker hon värre än värst och det är då hon är på någon plats där Amri ofta låg och hon känner doften, då luktar och luktar hon och sedan drar hon igång värsta skriket.
Jag tror inte längre att jag får tillbaka så som det var tidigare i flocken.

Jag är ju den här hemma med mest tur i detta skrikande då jag ju är halvdöv, tacksam för det i det här, jag lider med dom helt hörande!

 

Vi hörs!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *