Självmordsbenägen

Igår var en väldigt tuff dag. Det gjorde ont, väldigt ont i kroppen!
Jag kunde inte ens använda mig av tågreppet då jag tappade något på golvet. Tågreppet lär sig nog varje kvinna som varit gravid. Magen tar emot då något tappas på golvet och tårna får knipa runt saken och lyfta upp den. Tågreppet har vi kvinnor sedan nytta av när parveln tittar ut där nere och säger: Hej Hej!
För vissa parvlar tror att de lever i en djurpark och klamrar sig därför runt kvinnan på höften en 3-4år. Då är tågreppet nödvändigt. För det är ju trist att tappa mobilen när parveln är 1mån och sedan inte kunna ta upp den förrän efter 3-4år.
Trots att jag tränat upp tågreppet under fem graviditeter så var det stopp.

För att byta soppåse under diskbänken krävdes nya rörelser. Jag satte vänsterhanden på diskbänken. Förde högra benet smärtsamt och långsamt bakåt och lät samtidigt ryggen falla framåt mot soppåsen. Med den högra handen orkade jag med nöd och näppe lyfta upp soppåsen. Det hade som blivit ett typ av vaccum under soppåsen så jag fick ta i med ett ryck. Då svartnade det för ögonen av smärta i magmusklerna.

Jag tycker dagis ska ha öppet iallfall 5/24. Att hämta barnen från dagis var smärtsamt. Först kändes det fint i kroppen då 4åringen skrek : Elisabeth!! och kom springande emot mig. Men det förvandlades snart till en skräckupplevelse. Jag såg i slowmotion hur dess 18kg kom emot mig steg för steg. Jag tyckte det lät som om en elefant var på väg steg efter steg. När 4åringen sträckte ur sina armar när den kom emot mig fick kallsvetten att bryta ut i pannan. Hade den där 18kg varelsen tänk hoppa upp i min famn? Mina ögon vidades ut så pass att hängpåsarna under ögonen var för tillfället ett minne blott. Jo visst hade det där barnet tänk sig hoppa upp i min famn. Sagt och gjort så tog den ett hopp upp mot mig. Synd att jag har fungerande reflexer. Reflexer som gjorde att jag greppade tag i 4-åringen så den inte skulle falla i marken. Jag kände hur benmusklerna lämnade in en ledighetsansökan och drog sin väg. Benen vek sig under mig och jag tappade balansen i smärtor. Drog ett avgrundsvrål på dagisgården så att alla småttingar gjorde i brallan.
Snabbt gav jag 4-åringen några pussar på kinden och släppte sedan ner den som om jag bränt mig på en ugnsplåt.
Synd att jag hade dom där reflexerna. jag menar barn är ju så mjuka så de gör sig ju inte så illa om de faller. Jag skulle inte ha tagit emot, bara låta barnet falla i sanden.
Jag tycker att det vore bättre att lämna in barnen på måndag och hämta dom på fredagskvällen.

Det är nu jag kommer till min vacklande hälsa. Jag tror den är mycket skör och jag kunde inte ana att det var så allvarligt.
Jag förstod att jag är en hög riskfaktor och självmordsbenägen.
Jag fick för mig att träningsvärk ”botas” genom träning. Så jag drog till Snygg-Linda för ett 45min långt Tabata-pass. Under uppvärmningen förstod jag att min hjärncell flytt den kyliga årstiden och checkat in på något långtidsboende på Kanarieöarna.
Jag lovar att kroppen skrek, skrek rakt ut av smärta. Försökte stoppa mig. men jag ville tydligen dö jag. Jag försökte tänka efter om det snart var synd om Hjärtat och Röttljus-veckan var i antågande och det var dags att leta upp en vattenpöl och dränka sig i, men det var inte så väl.
Det var tur att Philip körde ner mamma i kontorsstolen till gymmet och var med under passet. Han peppade mamma så bra att jag tog mig igenom passet trots att kroppen INTE ville röra sig.
Tack Philip! Och tack för att du följde med så att vi fick lite egentid du och jag!

bild (70)

 

(Ja, jag har svullnat upp av att sluta röka. Alla säger att det är värt det. Själv tycker jag inte det då jag inte längre kommer i mina kläder, igen)

Att le på fotot var mycket ansträngande. När Kristin skulle ta ett till så kände jag: Nej jag orkar inte lyfta upp ansiktet en gång till i ett leende.

Men något hade jag lärt mig från tisdagen. Jag drog in i duschen lika snabbt som min avlöning glider  in och ut på kontot. I farten greppade jag 3-åringen som såg förvånad ut när jag sa: Nu ska vi duscha tillsammans!
Angelica ropade: Ska du verkligen duscha samtidigt med 3-åringen!
Visst svarade jag. Det gjorde jag ju med de biologiska barnen. 3-åringen har ju redan släppt på etiketterna så hon sitter på sin toapall och stirrar på mig då jag duschar.
Efter att vi var klara var det bråttom innan kroppen kallnade. In med 4-åringen och spola av även den.

Det var när jag röjde i köket som den kom, stelheten. Då var även tårarna nära.
Att bota träningsvärk med träning borde jag förstått att det inte finns något vetenskapligt bevis för, det är en skröna av stora mått.
Jag skulle verkligen vilja träffa den som började sprida den skrönan mellan fyra ögon. Jag har nämligen ett och annat att säga den personen.

Att sitta i soffan och titta på TV i en soffa är verkligen överreklamerat. Vad är det för fel att stå?
Toaletterna har verkligen stannat i utvecklingen. Att hitta på självstängande lock, självspolning, underspolning av intima kroppsdelar är vad dessa toalett-tillverkare leker med. Hur skulle det vara om de tog sitt ansvar och tog toaletterna på allvar för en stund.
Människor blir längre och längre. Toalettstolarna har stannat i växten.
Jag ska nog starta en FB-sida för högre toaletter och göra toalettuppror över hela världen. Annars kan jag lika väl ha ett hål i golvet och göra ifrån mig i.

Tillslut vickades jag i sängen. Två skendräktiga hundar slog följe, ett Hjärta likaså.
Hjärtat trodde det var fredag och började pilla här och där. Jag försökte tala om att det kanske inte var en sådan bra idé. Det tyckte han och jag vart förvånad att han hade den böjelsen att ha sex med en nästan likstel.
Men han dödade romantiken själv, så de fåglar som kvittrade ovanför oss dog och ramlade ner med en duns.
Han sa: Vad du gnäller över lite träningsvärk! Träningsvärk har väl alla haft!
Här bad jag honom stanna där men han fortsatte.
– Har du aldrig tagit i förut?
Här kan jag säga att han slog i sista spiken i kistan för musen drog ihop sig och torrlades för lång tid framöver.
Sedan klev ändå preventivmedlet in i sovrummet, 3-åringen.

Igår hör jag mig själv stå och lova Annika att jag självklart skulle komma och göra henne sällskap på combaten. Ja det märks verkligen att hjärncellen är på långsemester och att jag är allvarligt självmordsbenägen.
Hur har jag tänkt att jag ska kunna veva med armarna, jag som intar morgonkaffet lapandes och slickar på förpackningen med nikotintuggummi i hopp att nöta ner plasten så att jag får i mig giftet för att jag inte kan röra armarna?

bild (72)

 

Tur att jag har ett möte med min läkare idag. Jag ska nämna att jag är självmordsbenägen får jag se vad han säger om det.

Kanske vi ses på NTC idag, imorgon, på lördag, på söndag?
Annars får du väldigt gärna hälsa på mig på någon låst avdelning på Danderydssjukhus.

Vi hörs!

2 reaktion på “Självmordsbenägen

  1. HAHAH åh Bettan!! I feel for you! Jag planerar mina toalettbesök VÄL. Jag kniper hellre en timme extra för att slippa sätta mig ner två gånger…

    • Ja du Elin, det är smärtsamt!
      Smart att knipa extra mycket.
      Det borde finnas kateter att köpa i repan på gymmet 🙂
      Vi ses väl på combaten ikväll?
      Eller har du tänkt pina dig på cykel ikväll?
      Styrkekram <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *