Sedan sist!

Nu vart jag borta en tag igen. Det var verkligen inte min mening.

fredagen var det utflykt hela dagen. Min telefon ringde, det smsades friskt på förmiddagen. Jag ledsnade och satte på ljudlöst och lade mobilen längst ner i väskan, travade bindor, kvitton, tamponger, tuggummipaket, använda näsdukar fullt i barnsnor, våtservetter, läppstift, plånbok över telefonen. Jag glömde bort den där den låg så tyst och stilla. Den hade bara vibrerat 10.876ggr. Inget jag märkte av, men jag inser ju att det hade kunnat blivit trevligt om jag haft den i fickan;)

Angelica, jag och 3-åringen åkte till Nacka och hämtade upp Josefin. Åkte till Hjärtats jobb och hälsade på med en Morotskaka i handen. Något som dom är tokiga i på Hjärtats arbetsplats. Vi gick ut och käkade lunch allihopa med Hjärtat och Mikael som numera jobbar på samma företag som Hjärtat.

Sedan fikade vi på deras arbetsplats. Åkte hem och fredagsmyste. Det var ett äventyr för 3-åringen att gå på restaurang och äta. Att ha 3-åringen på en arbetsplats var en utmaning för mig:)

Igår (lördag) kom Charlotta och Hampus och var barnvakt. Charlotta målade 3-åringens naglar som hon gjort varje lördag. Jag åkte iväg och spann.
När jag satt på spinningcykeln så tänkte jag helt plötsligt: Tänk om 3-åringen bajsar nu när jag är borta eftersom det inte vart något i morse! Men det blir nog Hampus som får ta det, det fixar han säkert för Challan lär inte göra det.
Mycket riktigt så vart 3-åringen bajsnödig. Hampus satte henne på toaletten gick till Challan och sa: du får torka henne. Challan sa: Nej det får du göra jag diskar!
Jag visste att Challan skulle tokvägra.
Tur att Jens och Hampus finns:)

Tack Challan och Hampus för barnvakten!

 

Sedan vart jag fikasugen.
Hjärtat och jag tog med oss 3-åring på café och fikade. Min andra Latte sedan jag började med min cBL.

bild (10)

 

Gårdagen flöt på i lugnt tempo. 3-åringen var på ett strålande humör.
Kanske berodde det på att Hjärtat numera heter pappaHjärtat. Vi får inte bara säga Hjärtat längre för 3-åringen.
För några dagar sedan mumlades det ur munnen: Philip min brorsa!
Jag sa: Jag hörde inte riktigt!
3-åringen: Det var inget!

Idag har 3-åringen och jag åter gått tillbaka till ”vardagen” och ”stångar oss blodiga”.
Jag är konsekvent och uppfostrande, 3-åringen skriker som ett bi och stampar i golvet. Så kommer det nog vara ett tag tills alla regler mm. flyter på plats.

Philip är min räddning i skrivande stund. Vilken kille!

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *