Nu kör jag! Adoptionsprogram på tv…

Hos mig krullar sig håret på armarna till små svintobollar då jag hör någon som älskar att se dessa adoptionsprogram på tv då de adopterade får hjälp att söka sina rötter.

När dom väl finner de bioliogiska föräldrarna så får de ögonblicket efter en mikrofon uppkörd i nian med frågan av en överglad reporter: Hur känns det? Känns det fantastiskt? osv.
Den adopterade står där med tårarna rullande ut efter kinderna och alla uppfattar det som glädjetårar och droppar ett par själv där hemma i tv-soffan.

Jag tycker dessa program är rent ut sagt skitprogram.
Tänk dig om du visste att det var andra människor än de du kallar mamma och pappa som avlat och fött dig, du vet inte vilka dom är, du vet inte hur de ser ut, kanske vet du att du har biologiska syskon också, skulle inte du då någon gång ha funderat på hur de ser ut, vad det gör, var de lever, eller lever dom över huvudtaget, är du lik någon, hur många syskon har du?
Jag tror att du hade det.
Jag har själv det, massor med gånger i min barndom, det gjorde mina kompisar också, det tog ofta upp ämnet och vi fantiserade i väg mot typ sagornas land, tänk om det var en prinsessa som fött mig och det fanns ett kungarike som väntade, eller Annefrid eller Agnetha i ABBA, den senare var nog den fantasi jag och mina kompisar fastnade för mest.
I min värld fanns det inte att det skulle vara en, för att uttrycka på ett sätt som inte egentligen hör hemma i mina värderingar, vanlig människa, jag anser ju att alla är lika värda nu iallfall som vuxen, det skulle vara någon stor människa utöver det vanliga som skulle vara mina föräldrar. Jag tror i vuxen ålder att det var ett sätt för mig att ”slå” de andra barnen som hade biologiska föräldrar och att jag skulle få ett värde om mina biologiska föräldrar var något utöver det vanliga.

Men åter till när reportern stoppar upp mikrofonen i nian då den adopterade står där och gråter och vi i tv- soffan tycker allt är sockersött.
För mig då jag fick uppleva det mötet så är det så mycket andra känslor än glädje som kommer, det var som den där längtan att få veta som bara sköljde ur mig och där av tårarna, en anspänning som lättar och skulle någon ha tryckt upp en mikrofon i min nia och ställt ett par frågor så skulle jag nicka och ja-a i min omtöcknade kanske lite chockade stund.
Sen får vi höra att nu ska de ha kontakt osv. äntligen efter 47 år har de hittat sina biologiska föräldrar.
Blir det alltid så sockersött efter?
Blir dessa främmande människor din mamma och pappa helt plötsligt, biologiska alltså?

Om den adopterade söker upp sina biologiska föräldrar, kan de då känna skuld i den eviga tacksamheten över att det på något sätt svikit sina adoptivföräldrar och utsatt dom för konkurrens?
Ska den adopterade känna förståelse varför just de lämnades bort, köpa det med hull och hår?

En del av de frågor jag ställt får vi aldrig se i dessa tv- program som jag faktiskt tycker är utnyttjande av människor som har den där funderingen och längtan att få veta vilka ens biologiska föräldrar är medan tv- tittarna sitter och gottar sig i soffan åt både storyn och chipsskålen.

 

Vi hörs!

 

 

En reaktion på “Nu kör jag! Adoptionsprogram på tv…

  1. Hvilket godt indlæg. Det er langt fra hver gang det ender lykkeligt….og så kunne jeg jo skrive en lang roman om emnet ud fra egne erfaringer 😀 Jeg forstod ikke helt, om du har mødt dine biologiske forældre, eller om du har fravalgt det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *