Nödvändigt ont

Laga mat är något jag tvingar mig själv att göra. Näst efter att stryka tvätten kommer matlagning. Fast när jag funderar på saken så hjärncellerna står i givakt och på helspänn så har nog matlagningen gått om stryktvätten.

Det är sällan numera jag känner någon som helst glöd att skapa någon maträtt.

När vi är hemma kan jag gå och tänka i flera timmar att idag blir det hämtmat. När middagen börjar närma sig och jag presenterar min perfekta idé om middag så händer det (ofta) att Janne tycker det är en usel idé.

Vid dessa tillfällen vill jag bara springa ut i skogen med mina gummistövlar och klättra upp i en tall och sätta mig och skrika tills några kommer och hämtar mig och sätter på mig en vit tröja med jättelånga armar som spänns fast bakom ryggen för att slippa gå ut i köket och laga mat.

När vi nu är i Spanien och hade semester de tre första veckorna så åkte vi ut och käkade hela tiden. Sedan skulle vi mest dels laga mat när vardagen bankade på dörren. Jag talade om för Janne att jag INTE tänkte laga mat i det här köket från 80-talet. Det var bara för honom att ställa sig att laga mat. När det kommer på tal att jag ska laga mat så blir det på restaurang.

Det där har jag väl ”skämtsamt” fått höra och det har berättats för barnen att jag inte lagar mat. Jag håller inte med. En gång rostade jag bröd i ugnen och en gång stekte jag två ägg till Janne.

Idag chockade jag Janne kraftigt och mig själv ännu mera då jag gjorde en champinjonomelett och sallad till lunch. Vi brukar inte äta lunch så ofta. Jag hade minsann färska champinjoner i. Tänker att jag skriver det så kanske det imponerar mera. Nu var dom ju färdigskivade från affären men ändå. Jag pressade även lite citron på salladen för att få en fräschör till grönsakernas textur och till äggulans lite sötma. Till det serverade jag ett glas vatten på en 5L dunk.

Det var inte den snyggaste omeletten jag gjort. Jag har lyckats vända på en hel. Jag fick diskutera med mig själv att det ska ju ändå tuggas och imorgon komma ut bakvägen i klosetten och då är den ju mindre vacker än idag.

Nu är väl inte Omelett min signaturrätt. Omelett är mer som rulltårta, bakverkens djävul. Rulltårta är verkligen överskattat, inte gott heller mer än köpt drömrulltårta. Att baka detta bakverk uppfunnet av djävulen själv är inte så enkelt som vissa kvittrar om att en rulltårta är snabbt att slänga ihop. Jag håller med om att det går snabbt att slänga den i soporna eftersom de alltid spricker då de ska rullas ihop. Vem kom på den dumma idéen att rulla ihop den?

Åter till maten då det var det jag skulle skriva om. Jag har inte alltid avskytt att laga mat. Jag vet exakt när glädjen försvann. Det var strax innan lunch under sommarlovet och solen sken. Det var under de åren vi hade mellan 11-12 barn + pojkvänner, flickvänner och kompisar under helger och alla lov. Vardagar bara 7 + pojkvänner, flickvänner och kompisar som skulle utfodras. Jag hade precis gjort klart köttfärssåsen på 2,5-3kg färs som jag upptäckte att jag glömt sätta på plattan till kastrullen som rymmer 10L för att koka 2.5 kg spagetti. Medan jag stod där och väntade på att vattnet skulle koka och medan barnen sprang och frågade när det var mat, var det skulle bli till lunch, vad det skulle bli till middag så kände jag att jag orkar inte mera. Jag ville helst sjunka ner och gråta till en våt pöl på golvet. För hur mycket mat jag än lagade så vart det soprent i alla skålar och kastruller. Jag kände där och då mig så less att laga all denna mat varje dag, att bära hem all mat från affären. Det gick minst 8L mjölk om dagen, runt 7kg frukt, 3-4L filmjölk och yoghurt, två paket flingor osv. Just då kände jag stor lust att ta den där 10L kastrullen och kasta in den i altandörren. Jag vet att jag tittade på kastrullen och sedan på altandörren och därför minns jag att det var vackert väder. Det var mina känslor som inte hjälpte att mätta alla ungar och utan att visade utåt så fixade jag till lunchen och alla ungar vart mätta och belåtna. Efter det vart det känslomässigt ett tvång för mig att varje dag göra frukost, lunch, middag och mellanmål och så är mina känslor även nu till 99% av gångerna då jag numer främst lagar mat till bara mig och Janne, det verkar inte gå över.

Att Janne lagar mat här är ren lyx. Hemma i Sverige gör jag det främst. Under åren vi hade segelbåt och jag och Janne var ensamma ute ett par nätter om året lagade Janne alltid maten och oftast samma rätt på min begäran, tigerräkor i stark sås med basmatiris.

Jag känner varje gång jag äter utan att ha lagat maten som en enorm lyx.

Så då vet du nu hur jag känner inför matlagning. Jag gick under dessa år och drömde att när alla ungar flyttat ut skulle vi bara äta filmjölk till middag. Här i Spanien finns det ingen filmjölk.

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *