Nappflaska och första Jourhemsbarnet

Igår till middagen kom den flickan som var vårt första jourhemsbarn.
För drygt åtta år sedan så klampade hon in i allas liv med buller och bång och vände upp och ner på allting.
Hon var hos oss första gången i ca: fyra månader och flyttade sedan hem igen.
En dag stod hon på trappan igen och fick frågan: Vad gör du här?
Hon svarade: Jag ska flytta hit!
Jaha, hur länge har du tänkt bo här då? Tills jag blir tjugofem!
Efter det började en lång kamp med de sociala myndigheterna, vi kontaktade dom och talade om att flickan var här och att föräldrarna tyckte att har hon åkt till oss så får hon vara där. En flicka som inte hade kläder så hon klarade sig, en flicka som behövde massor av kärlek och bekräftelse, en flicka som behövde få lärdom om det sociala samspelet mellan människor, en flicka som behövde lära sig egna värderingar, en flicka som behövde ha rutiner och regler, en flicka som behövde få mat på som alla andra, en flicka som inte så många förstod sig på, en flicka som retirerade kraftigt.
Det tog oss tre månader att få gehör från kommunen hon kom ifrån, innan dess hade vi hunnit placera henne i skola och en massa annat.

Men vi lärde oss att förstå denna flicka och vi stångade oss blodiga för att få myndigheter och skola att få en liten förståelse hur denna flicka funkade men det var svårt att få gehör för det.
Dessa år som hon var hos oss var ingen dans på rosor men hon gav oss emellanåt lite energi så vi orkade stånga oss blodiga igen.
Många barn har passerat här genom åren, dom flesta har varit svåra, många myndigheter har sagt: Vi skickar dom till collbettson (påhittat efternamn) för klarar inte dom av dom så klarar ingen av dom och då blir det institution! Och så har det varit genom åren, det har varit ett mycket hårt arbete och jag har inte kunnat sätta gränsen för mig själv att nu är det bra, jag har bara kämpat på i blindo.
Åter till vårt första jourhemsbarn som sedan vart familjehemsbarn, när hon flyttade hem så sa vi och säger fortfarande: Ett sådant här barn kommer vi inte att få igen! Det var faktiskt hon som satte taket för vilka barn vi tog emot och kunde därför ta (myndighets term) ”dom svåra fallen”.

Den här flickan är på många sätt unik, en mycket klipsk tjej och speciell.
Hon har tagit en plats i allas hjärtan här hemma, hos mig har hon en stor plats.
Det är inte så många barn som fått en plats i mitt hjärta för resten av mitt liv, det är sammanlagt fem stycken av alla som passerat här.
Två stycken har socialen kämpat med att dom skulle få komma tillbaka och försökte länge men dom fick nobben var gång, hade dom lyckats få tillbaka dom hit så hade vi alla suttit på hispan efter ett tag, men dom finns i mitt hjärta och det svider att jag inte hade möjlighet att ge dom kärlek pga att jag hade gått under om dom kommit tillbaka.
Igår fick jag ännu en bekräftelse på att denna flicka har en stor plats i mitt hjärta, när jag kom hem efter att ha varit på ett möte så satt hon redan i köket med sin brorson på nio månader som hon för första gången var barnvakt åt, känslan att komma hem då hon redan var här kändes som om någon av de biologiska barnen var här hemma för att hälsa på då jag klev in genom dörren.
De biologiska barnen ser nog henne mer eller mindre som ett syskon trots att vi ibland inte ses på väldigt lång tid, men när hon är här känns det så naturligt.

Denna tjej imponerade stort på mig igår, hon var som sagt var barnvakt för första gången till sin brorson, hon sa att hon ju inte kan det här med barn eftersom de var första gången hon var barnvakt till ett litet barn. Men på det sättet hon tänkte och berättade sina tankar om barnet och på det sättet hon väldigt moget tog hand om och såg till att hon gav barnet omsorg imponerade stort på mig. Jag hade blivit imponerad om de biologiska barnen uppvisat denna omsorg om det hade varit dom som var barnvakt, men det är större för denna tjej, för från den miljö hon är uppvuxen i och härstammar ifrån så finns inte ett sådant tänk, där är hon unik.
Hon var oerhört lyhörd för mina råd om hittan och dittan och tog dom till sig.
Det är så fantastiskt att höra en del av denna tjejs värderingar och tankar för det är på ett moget och annorlunda sätt mot vad hon är uppväxt i, det värmer i mitt hjärta.

Sedan satt jag där och gav den lilla killen välling i nappflaskan i köket och tjejen sa: Det där har du saknat va? Jag sa: Nej! men visst var det väldigt väldigt mysigt, men säg inte det till någon;)

Tack du första jourhemsbarn för att du fortfarande vill vara en del av vårat liv!
Vi håller dig hårt i allas våra hjärtan!

 

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *