Myspys med Annika & min Aha-upplevelse

Igår tog jag min surdeg och åkte till Annika.

Meningen var att vi skulle baka surdegsbröd. Annika har följt mina surdegs-lektioner till pungt och pricka men vart sedan besviken då hon skulle baka och det inte ville sig. Degen jäste inte upp.
Hos Annika är det inte varm ovanför kylskåpet så bastun med dess golvvärme fick aggera ”värmeskåp”. Vi matade råggrunden och matade upp en vetegrund jag hade med mig och vi satte burkarna på en bordstablett på golvet.
Vi eller Annika gjorde en deg och vi satte den att jäsa i sin plastbunke på golvet. Inget hände. Det var det värsta deg jag sett. Och här kom jag hem till Annika och skulle hjälpa henne baka som värsta surdegs-proffset och det vart platt fall.
Vi funderade mycket på vad det kunde vara som gjorde att degen inte jäste upp.
Jag tyckte synd om Annika!

Men jag hade en mysig dag med Annika.
Annika bjöd på en fantastiskt god pastarätt. Finpasta bjöd Annika på som var i en egen klass.

Lilla Loppan, eller den Stora Stora vakthunden fick jag nöjet att träffa!
Så galet söt med sin tunga!

Det var en pigg och rolig hund! jag och Annika tog en promenad och den Stora Stora vakthunden pinade på i en väldig fart. När hon skulle kissa så gjorde hon det i farten, hade inte tid att stanna upp, det såg fantastiskt roligt ut. Benen gick som trumpinnar i en trumvirvel på Loppan.
Kärvänlig var Loppan och kom gärna och satte sig i knät och gossade.

Annika och Tony hade det så fint! Många fina saker att vila ögonen på.

Annika är en väldigt varm go och rar tjej. En tjej som det inte går annat än att tycka om.
En väldigt stark och tuff tjej, inte bara fysisk.
Jag gillar Annika starkt!

När jag kom hem frågade jag ”profersson” Philip vad han trodde vart fel då degen stod där på värmegolvet. Jag trodde det handlade om fysik hur värmen spred sig men vart upplyst att det här handlade om kemi. Min tes jag hade var fel. Det var tydligen så att klinkers sprider värme bra och att det då vart för varmt och jäsningen dog. Att det funkade för vete och råggrunderna var att vi hade ett mellanlägg mellan golv och burk. (den korta versionen och vad jag kom ihåg;))

Annika och hennes man ”Bocken”, fast han heter Tony lärde jag känna då jag var på träningsresa.
Dom två gav mig en Aha-upplevelse. En polett trillade äntligen ner.
Det var då jag såg Annika träna. Hon hade gjort en massa träningspass under några dagar, väldigt många. Det var inget som kunde stoppa Annika att träna pass efter pass. Jag med flera såg att Annika var sliten. Men att hoppa över ett pass och dessutom ett pass som Norrtälje Träningscenter anordnade var inte att tänka på.
Själv hade min tandvärk gjort att jag var tvungen att passa de passet men att heja på de andra där jag stod på sidan av planen gjorde jag.
Det var då jag såg Hur sliten Annika var efter 300 träningspass på några dagar. Det var ett step-pass som kördes. Jag såg hur trög kroppen var för Annika. Jag såg hur hon samlade sig och slet vidare. jag såg hur hon för en sekund eller två backade ett par steg, hämtade lite kraft och körde vidare. Jag såg hur trötta hennes armar var då de skulle upp i luften. Jag såg hur Annika tog i för att få upp både armar och benen. Jag kände nästan vad Annika tänkte, eller vad jag skulle ha tänkt: Nä nu jäklar! Kom igen Annika! Du ska bara klara det! (Jag skulle nog sagt lite nedlåtande saker till mig själv också).
Jag tänkte för mig själv flera gånger: Men Annika, varför kliver du inte av! Annika det där är inte bra för dig att slita så! Annika du är sliten, din kropp behöver vila! Annika, även om du bryter så är du bra!
Annika fortsatte och mina tankar fortsatte: Snälla Annika, BRYT!
Annika såg ut att bli mer och mer irriterad på sig själv att inte kroppen lydde som Annika ville.
Just där så trillade halva min polett ner: Det var ju som Jag som stod där och slet på step-brädan fast än jag borde ha vilat!!!
Tillslut sa jag till mammaMay att jag tyckte Annika borde stoppa. Annika hade ju dessutom ont i ryggen.
Tony, Annikas man kom och jag kunde inte hålla tyst utan sade till honom att Annika borde inte träna mer idag.
Tony sade att det är inget att göra åt, hon är sådan. Jag kan bara stå här och titta på och stötta henne. Som nu har jag köpt en Cola så hon får i sig lite energi efteråt.
Här trillade poletten ner och på plats: Tony var ju mitt Hjärta. Mitt Hjärta som försöker säga: Ta det lite piano, vila, du behöver inte hålla på, du är bra som du är ändå!

Efter den här resan kliver jag ofta tillbaka till just den här eftermiddagen på utomhusplanen. Jag ställer mig där på sidan och tittar på Annika och vänder mig sedan till Tony och får den där Aha-upplevelsen igen och tar det lite mer piano.
När mitt Hjärta på omvägar försöker säga att jag ska ta det lugnt (går inte att säga det rakt ut för då flyger jag i taket) så blir jag förbannad inombords i ett par sekunder, men sedan flyttar jag mig tillbaka till planen på Fuerteventura och backar några steg tillbaka.

Detta är ett av det bästa verktyg jag fått att använda mig utav.
Tack Annika och Tony!

Tack Annika för en fantastisk dag!<3

Vi hörs!

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *