Mitt förflutna som Konstnär

Jag har alltid gillat att skapa med händerna!
Att skapa för mig är verkligen att vara här och nu, tanka energi!
Jag infinner mig i samma tillstånd som en förlossning, eller ett hårt träningspass med min PT, eller ett Step-pass med Anna-Lena eller ett Box-pass med snyggLinda då de piskar skiten ur mig. Dvs. jag går in i mig själv och glömmer allt annat.

Under åren som gått så har jag varit inne och pillat på många områden. Jag har sytt i massor och skapat min egna design, speciella kläder gick jag med en period.
Jag har målat på porslin.
Jag har gjort flytvedsbrädor med skärgårdsmotiv.
Målat motiv på blomkrukor och pyntat med tex. grästrån som jag limmade fast och målade små små runda stenar till nyckelpigor som klättrade på grästråna för att nämna något som jag terroriserade släkt, vänner och bekanta med.
Jag har målat barnmöbler, med barnmotiv.
Sytt råttor med all sköns kläder.
Varit vid havet och plockat sten innan isen lade sig, kallt som f-n var det, ut i skogen för att hämta sprängsten just när snön lagt sig för att jag fick en idé att göra ljusstakar.
När barnen var små så var det mitt sätt att tanka energi och jag gjorde det om nätterna då de sov. Men bara om allt var i ordning, stryktvätt klar, diskbänk klar, alla leksaker undanplockade, toaletterna städade mm. mm.


Släkt, vänner, familj har varit tålmodiga och tagit emot dessa saker. De har haft sakerna framme ett tag till min glädje. Sedan har jag sett av förståeliga själ att de plockats bort.
Men det är inte detta som är mitt förflutna som konstnär nej nej.
Jag ska berätta hur det började för dig.

Jag har alltid ritat, ritat i blyerts. När jag var tretton år så hände något som inte borde ha hänt. Jag drog mig undan från kompisar ett tag. För att få lugn i mig själv så ritade jag som  vanligt men kände att jag inte fick utlopp för det jag ville.
Som så många gånger innan gick jag till garaget för där hittade jag ofta inspiration (gör så fortfarande). Jag tog något som jag inte vet vad det är, det är inte masonit, tror inte det är spånskiva, det var en sådan skiva som finns i anslagstavlor som du kan sticka nålar i. Jag sågade till några fyrkantiga bitar typ 50×50. Hämtade ett lakan i linneskåpet, klippte sönder något hemvävt underlakan med handvirkad spets (fick f-n för det ska du veta), spände upp lakanet över bitarna och spikade fast lakanet med små nubb längst kanten. Gick upp till mitt rum, tog fram vattenfärgerna och började måla. Det var ansikten med stora tårar, halva ansiktet var glatt, andra sorgset.
På helgerna satt jag där på mitt rum och målade i min ensamhet. Kompisarna ringde och jag fick springa ner i telefonrummet för att tala om att jag inte ville komma med ut eller följa med på någon fest.
Min pappa vart väl orolig och undrade tillslut vad jag gjorde där uppe på mitt rum. Han kom in och såg mina tavlor och vart tyst. Ja det var ju inget pittoreskt skärgårdsmotiv som prydde mina hemsnickrade dukar.
Jag vet att han lade sin hand lite taffat på min axel och undrade efter en stund: Varför är du inte med kompisar? Varför målar du så här? Varför har inte du kille som alla dina kompisar har? Sedan stakade han sig och lade till med en grov respektingivande stämma: För du är ån min väl inte lesbisk? Är du det?
Ett litet misstänksamt leende fick jag iallfall då jag talade om att jag inte var lesbisk men att jag inte ville ha någon kille.
Men dessa tavlor föll nog inte mina föräldrar i smaken. Jag gav bort dom som gåva till dom och såg dom sedan aldrig mera.
Jag fick frågan om jag verkligen ville måla? Och jag svarade ja! Då fick jag veta att jag skulle få gå på målarkurs på Vuvenskolan som hade lokaler i dörren bredvid där min mamma bodde och gick på vävkurs. Färger, penslar, dukar inhandlades och jag gick dit.
Nu hade jag blivit anmäld till kurbitsmålning! Ja det ansågs nog vara mer rumsrent än mina andra tavlor.
Så som fjortonåring satt jag och målade kurbits! ”Jippi”, det var bara folkdräkten och Gustav Vasa-frisyren och fiolen i näven som fattades. Tandställning och hålfotsinlägg hade jag ju redan.

Jag gav bort den där kurbitsen till min pappa. Av någon okänd anledning så kom den till mitt hem. Den fick någon plats i något förråd. Men av ännu okänd anledning så kom den upp på väggen här hemma i vardagsrummet.
Den är gräslig kan jag lova dig, helt galet ful.
Jag vet inte vad som är upp och ner och det är okej att brista ut i gapskratt så att du hamnar på golvet i andnöd och kramp i magen för det gör jag

Jag finner faktiskt inga rättvisa ord hur gräslig jag verkligen tycker att den är!

”Brorsan” hade frågat hjärtat och pekat på tavlan: Vad är det där? Är det kokosnötter?
Det tyckte jag var fantastiskt roligt!

Jag kan säga att jag ser inte den där tavlan, för mig är det något katten har släpat in och spytt upp och lagt på mattan. Jag har tagit ner den en gång men den kom upp fortare än jag hann blinka;)
Den hängdes upp på en ”ärofylld” plats i hemmet

Men det är ju skönt att den hänger där den hänger. Jag menar, det blir ju bara hälften så gräsligt att titta just åt det där hållet!

Jag gjorde ett par alster till i min karriär som konstnär där i tonåren. jag målade b.la av mitt konfirmationskort där jag satt med en bibel i handen. Den var bra tycker jag, den var jag nöjd med. Jag vet att mina föräldrar tyckte ansiktet var för mörkt. Jag gav bort den och sedan såg jag den inte mer.

Nu har jag ju fått akrylfärger och penslar av Charlotta och Hampus i julklapp då jag önskat mig det. Jag tålde inte oljefärgerna jag målade med då jag var ”konstnär”. jag har i många år varit sugen på att måla, måla det jag vill. Men jag vet inte om jag vågar börja skapa för jag vet att det kommer inte vara något fint naturmotiv med en röd stuga med vita knutar som det kommer en rökstråle ur skorstenen på. Och hur ska jag finna tiden? men jag sneglar på färgerna varje dag och tänker: Sen!

Vi hörs!

 

En reaktion på “Mitt förflutna som Konstnär

  1. Pingback: Mitt andra verk klart! | coolbettan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *