INGEN operation eller???

Här hemma jagas det då det klättras överallt, i fönster på fönsterbrädor sitts det och stås. Klättringen i kylskåpet på glashyllorna han jag precis förhindra, det är på badkar, kontorsstolar, hyllor på väggar och i kök, badrumsskåp, helt enkelt på alla platser det går att klättra i.
Vi är uppe på nätterna en eller två gånger och har utbrott, tittar på film, jag sitter när lugnet har lagt sig och innan John Blunds sand fått verkan och stirrar ner i en kaffekopp hängandes med huvudet i händerna och med armbågarna i bordet som stöd.
Om det är natt eller dag jag väcks eller vaknar på har jag ibland inte haft en aning.

Alvar kör på den nya trenden här hemma även han;)
Här klättrar han för första gången, stått har han gjort länge.
Han var med mormor på toaletten då mormor var Alvarvakt och mormor vart kissnödig. Min älskade bidé var rolig.
Han ramlar inte på slutet;)

Sömnbristen har gjort mig ännu känsligare.
Igår gick jag nära gråten i timmar.
Jag fann ett meddelande på min mobil och lyssnade av. Vart själaglad då det var från öronmottagningen. Sköterskan talade om att det var dags för operation. Jag trodde knappt mitt öra. Redan om tre veckor!!! Den 13:e oktober på Huddingesjukhus. Där gick solen i moln…..
Hjärtat är då i Lahor eller hur det nu stavas, vi säger Pakistan.
Jag får då ringa upp och tala om att jag inte kan. Jag får berättat för mig att när de ringer tre veckor innan så har jag inte möjlighet att säga nej, nya bestämmelser och får då INGEN operation!!!
Jag säger då att då måste jag ju tacka nej och lösa barnvakt, hundvakt, någon som handlar, städar mm. mm.
Väldigt väldigt glad och väldigt väldigt besviken ringer jag ändå upp Hjärtat och berättar att jag fått tid till operationen och att jag var tvungen att tacka ja trots att jag vet att han befinner sig i Pakistan.
Hjärtat säger med en hård skarp röst: Det är uteslutet att du opererar dig då! Jag är i Pakistan! Du får ringa och tala om omständigheterna och be om en ny tid! Det kommer inte att funka då jag är borta!
Här vill jag ”dö”, här försvann all glädje.
Hur många år har jag inte hoppats på att detta kanske ska gå? Jag vill ju så gärna bli helt hörande.
Jag käftar emot då jag är så rackarns ledsen: Jaha! Om jag får en ny tid, har du då tid att ta hand om barn, hundar, handling, städning, matlagning etc. i tre veckor?
Hjärtat: Det vet jag inte nu hur det ser ut då!

Här kände jag mig ännu ledsnare. jag hade lust att be alla i familjen att sätta i en öronpropp i ena örat och gå så en dag eller två så får dom se. Då kan dom se om de är lika känslig som jag som blir ledsen efter att jag fått sagt: Jag hörde inte vad du sa! och får ett högt irriterat svar tillbaka.
Jo jag förstår att de blir irriterade då jag sagt till två tre gånger att jag inte hörde vad de sa. Eller att de inte ens får något svar om de går iväg och säger något till mig då jag inte hör och inte ser att de rör på läpparna och kan läsa vad de säger på läpparna.
Den värsta stöten är iallfall när jag sagt: Jag hörde inte vad du sa! och får tillbaka: Äsch, det spelar ingen roll! och jag då inte får veta vad som sades.

När jag ringde tillbaka och avbokade min efterlängtade operation så var det med tårarna i ögonen och med sprucken röst. Jag fick veta att jag fick EN chans till.
När jag berättade det för Hjärtat tyckte han det var strålande. Inte jag. För jag vet ju inte hur det ser ut då för honom. Kanske han är i Kollanrumpur då.
Hjärtat säger att då får jag gå iväg och få en ny remiss och köra allt en gång till. Nu har jag tagit reda på det och det funkar inte så.
Sedan ska jag ju få en läkare som gör karriär och tycker att vi provar att opererar och inte en läkare som tycker att det där kommer ändå inte gå.
Så det står skrivet i skyarna om jag kommer att kunna opereras. Det är ju hundar, ungar, hemmet mm. som ska tas omhand.
Det är så att efter operationen får jag inte böja mig ner. Inte bära eller lyfta något på ca: 3 veckor. Förra operationen var faktiskt 6 veckor.

För det är ingen garanti att jag får hörseln tillbaka, men jag har inget att förlora på att försöka.
Denna gång så ska det opereras in titan i örat, lite reservdelar.
dagarna innan jag fyllde trettio opererades jag i örat, en öronplastik, alla ben togs ut, filades om, vändes på, en cysta togs bort, benröta filades bort, det tog en bit av muskeln ovanför örat och gjorde en ny trumhinna utav den. Resultatet var strålande, jag fick hörseln tillbaka. Oj vad jag hörde.
Nu har de benen de tog ut växt ihop i öronväggen och trumhinna så jag hör inte mer. Då ville läkaren försöka ge mig lite titanproteser i örat men kunde inte lämna garanti på att jag blir hörande igen.

Det är därför jag håller på att ändra frisyr. Försöker få ner så mycket hår som möjligt över örat. När det gör en sådan här operation så rakar de av 4-5 cm hår ovan örat då de skär upp från örsnibben och ända till vecket där örat börjar sticka upp. Sedan viker de undan örat så det får fritt in och fixa. Sedan sys jag ihop, örongången fylls med tamponad så det blir ett tryck, örat får ett paket om sig och sedan lindas det en linda runt om huvudet.
Denna gång får jag också sova en natt på sjukhus så de ser att det gått bra. Jag hade hoppas på dagkirurgi då operationen inte tar så många timmar.

Men mitt i bedrövelsen fick jag mys av Alvar i bilen då jag matade honom, så mysigt och skönt.

Finalen på dagen var omtänksam och rar.
När jag satt nere sent på kvällen för att ge Jojo sällskap och kärlek kom Hjärtat ner med en kopp kaffe på nymalda bönor och sa: Jag tänkte du ville ha en kopp!
unnamed (21)
Det var kärlek det! Hjärtat vet att jag vill ha en kopp kaffe innan jag går och lägger mig. Avslutar alltid dagen med en kopp kaffe, annars kan jag inte somna.
Hjärtats sätt att säga: Jag älskar dig!

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *