Gott & Blandat

I en påse Gott & Blandat var det både sött och salt då jag fortfarande åt godis.

Min lördag skulle jag kunna säga att det var både och. Det var en hel del surt också.

Dagen började för arla morgon.
Men efter frukost, tandborstning, påklädning och håruppsättning så fixade jag en överraskning.
Jag kollrade bort 3-åringen från vagnen redan innan tandborstningen. Lade telefonen i väskan som hänger på vagnen.

20130929-051145.jpg

Jag hade innan testat denna roliga telefon i sovrummet tillsammans med Hjärtat. Det var en riktigt trevlig stund i sängen;)
En pinne med små vassa avbrutna grenar på har 3-åringen haft som telefon. Nu hoppas jag få slippa denna pinne som ska med så 3-åringen har en telefon.

Klart hon vart själaglad över telefonen. Gick runt med vagnen och hade telefonen i väskan. Stannade upp ibland och ringde. Det vart telefonsamtal till Angelica, Hjärtat, Charlotta som heter Kalotta i 3- åringens värld. Josefin och Mikael fick telefonsamtal och även 8- månaders bebisen.

Sedan kokade jag lite näsdroppar. I samma kastrull som Hjärtat brukar koka morgonäggen i. Jag ställde kastrullen på sidan om spisen så det skulle svalna. Jag riktigt längtade efter mina näsdroppar. Jag hoppades att dessa skulle lindra min öronvärk. De enda alternativet jag har på helgen när jag får öroninflamation. Vanliga läkare kan inte se att jag har det i det örat så det är svårt att få medicin. Då måste jag få kontakt med min öronläkare på vardagar för att få ett recept.
När jag skulle ta mina näsdroppar så var dom borta! Hjärtat hade kokat ägg i dom. Bara att koka upp nytt och åter vänta.

20130929-053028.jpg
Under tiden vände jag på laxen jag höll på att rimma och som var färdig till kvällen. Det var en överraskning till Hjärtat. Jag visste att han skulle bli glad och det vart han när jag visade: Åååå! Var det han sa.

20130929-053330.jpg
Eftersom jag var ”sjuk”, halsont och öronvärk vart det ingen träning för mig.
Jag antog den STORA utmaningen att åka och ”stor”-handla med 3-åringen.
Vi skulle på fyra affärer. ÖB, COOP, LIDL och Willys.
De biologiska barnen har aldrig fått börja äta något i affären. De har inte fått springa runt. Det har inte fått skrika och gapa för då har vi gått ut. Det har nog bara hänt ett par gånger att vi behövt gå ut.
Jag har ju handlat med 3-åringen förut. Hon har legat på golvet och skrikit och sparkat, sprungit runt och rivit i varorna i affären. Tjatat gnatat mm.
Så att ha henne ”lös” i affärerna denna gången var det inte tal om. Hon skulle åka i kundvagnen och fick den upplysningen.
Innan vi kom iväg vart det skrik och gap då jag inte tog med sittvagnen. Hon skulle ju sitta i vagnen hade jag sagt.
Att ge sig iväg och handla då detta ”lilla” utbrott kom var lika moget av mig som att kasta sig ut på okänt vatten.

Vi började på ÖB. Gick ganska bra till en början. En ny tandborste ville hon ha. Men det vart nej. Det finns ju minst fyra ny hemma. Det vart ett litet litet utbrott som snabbt gick över.
Det här går ju bra tänkte jag. Men det var ett misstag visade det sig.
Tvättmedel, diskmedel, schampo, balsam, hundbajspåsar, rakskum, hushållspapper, rutade kollegieblock, munskölj, duchtvål, ägg, toarent, hudlotion, bakplåtspapper, kaffefilter och två nya grytlappar lades i kundvagnen bakom 3-åringen.

20130929-055253.jpg
Sedan hade åkte tydligen min hjärncell på semester. Då gick jag förbi ett litet ”torg” med leksaker. Smart Bettan, smart!
Då ville 4- åringen ha en lastbil med sandleksaker på flaket. Det vart ett Nej.
Det där Nej:et vart som en startsignal, som en ON-knapp för tjat, utbrott, sparkar och sedan utkastning av vagnens varor så långt ner en 3-årings arm når. Den medhavda nya telefonen åkte i golvet med ett brak.
Jag drog på mig sprinterskorna, håvade upp Bamsetandkrämen och stack i 3-åringens händer och drog till kassan som en avlöning.
Snabbt ut, i med varorna i bilen.
Humöret hämtade sig något på oss båda.
Vidare till COOP. Jag gillar inte COOP något vidare. Men igår ÄLSKADE jag dom. Innan vi kom till frukten så hann vi med tjat och tårar. Sedan bjuder COOP barnen på bananer. Snabbt och med insäljande stämma sålde jag på 3- åringen en banan. Tänkte sedan: Hur lång tid har jag på mig innan bananen är uppäten?
På med sprinterskorna igen, satte fötterna i startblocken och drog sedan iväg i full fart för att plocka varor. Trots lapp så fick jag inte med mig allt jag planerat, bananen tog slut och jag ville inte gå in på marknaden där hundmat, cyklar, flaggor mm. finns som 3-åringen ville. Det vart lite livat. Jag tog mig mot tvättmedelshyllan. Där gjorde jag misstaget att ställa vagnen för nära hyllan och missbedömde helt 3-åringens armslängd. Rackarns vad jag fick plocka upp slängda tvättmedelsförpackningar från golvet sedan jag säkrat vagnen längre till mittgången.
Där bestämde jag mig på stående fot att dra till kassan och göra rätt för mig. Här ringde jag Hjärtat för att sälja på honom att vara ”barnvakt” men det gick inget vidare. Han befann sig inte i hemmets lugna vrå. 3-åringen skrek och tjatade. Jag var bara tyst. Packade ur kassarna tog ett stadigt tag om 3-åringens hand och gick till bilen.

Här gjorde jag åter en tankevurpa. Tänkte att 3-åringen skulle stilla sig medan jag körde till returstationen och slängde papp och plast för att sedan ta den lilla bilturen mot LIDL.
Det skulle visa sig att 3-åringen bara drog efter luft.

Väl inne på LIDL hann vi bara max 10m innan 3-åringen hade dragit luft färdigt.
Sedan började tjatet att få hålla i huvudsalladen. Men att sätta så skör sallad i 3- åringens händer skulle innebära obrukbar sallad innan kassalinjen. Även Nektarinerna i påsen vart det Nej till.
Dåligt val av mig. Jag borde ha naggat i konsekvensens kant en aning för mitt egna psykes skull. Gett 3-åringen t.ex ett par avokado att leka med. Jag hade ju haft färdig mosad avokado till en guacamole på ett kick att överraska till kvällen.
Den nya ”BabyPhonen” kastades i ilska i golvet. Sådant beteende accepteras inte. Men jag borde ha blundat istället för att lägga den i min ficka och neka då 3- åringen ville ha tillbaka den. Borde ha sagt: Oj älskade vän, tappade du den! Här, varsågod!
För nu hittade 3-åringen sin volymknapp och kopplade på ena riktigt vassa förstärkare. Ingen i butiken eller de människor som var närmare 15m utanför byggnaden kunde missa 3-åringens ilska. Jag styrde smart vagnen i mittgången. Jag log lite, vet inte varför, kanske det var ett hysteriskt leende från min sida då jag såg att 3-åringens armar inte nådde hyllorna med varor. Min väska vart istället en boxsäck och sparksäck innan den åkte med ett brak i golvet. Det skreks och grinades och frasen: Vill ha min fon Lisabeth! sattes på repit.
Jag talade lugnt, pedagogiskt. Jag förklarade om och om igen varför hon INTE fick telefonen. Varför detta beteende inte var acceptabelt.
Jag var så lugn och pedagogisk att jag vart illamående på mig själv.
Ett par stycken kommenterade 3-åringen. En sa till vilket jag tacksamt tackade för. Men 3-åringen skruvade bara upp volymen så pass högt att rösten skar genom märg och ben.
Jag skämdes en smula faktiskt och tyckte det hela var genant.
Jag ställde mig åter i startblocken och drog iväg till bilen.
Att ta ur en viftande, sparkande, ilsk, gråtandes 3-åring ur kundvagnen var en svår svår uppgift. Men att få fast henne i bilstolen visade sig vara betydligt svårare.
Med svetten droppande efter pannan så lämnade jag 3-åringen fastspänd i bilen själv medan jag lastade i kassarna i bak och lämnade tillbaka vagnen.
På väg till bilen igen bestämde jag mig för att avbryta detta äventyr för denna gång. Willys får vänta till en annan dag.

Jag satt tyst i bilen på väg hem. Det gjorde INTE 3-åringen kan jag meddela.
Jag tycker att jag har ett allt för långt tålamod då det gäller barn, men nu hade jag tydligen glömt tålamodet på parkeringen.
Jag kände hur jag tappade humöret, röksuget gjorde nog sitt till.
Men jag var fortfarande tyst.
Väl hemma tog jag ur 3-åringen under tystnad. Gick upp för trappan med bestämda steg. Gick in i köket. Såg att där satt Angelica och Hjärtat vid köksbordet och drack kaffe.
Jag satte bestämt ner den skrikande 3-åringen på golvet och sa till dem vid köksbordet: Hon är Eran! Vi älskar inte varandra just nu!
Vände sedan på klacken och gick ur och tömde bilen.

20130929-065127.jpg
Det tog ett bra tag innan 3-åringen gav upp sitt skrikande och jag kunde börja fixa hennes lunch. Men jag hann plocka upp varorna. Hon hann kasta iväg docksulkyn. Angelica sa åt henne och skriket var igång innan lunchen vart klar. Angelica bad henne gå in på sitt rum. Hon sprang till mig. Angelica kom efter och 3-åringen började sparka Angelica och lipa innan hon hann lyfta in henne i hennes rum. Sedan stängde hon av skriket och kunde ära.
Hon ville baka efter lunchen, inte jag. Jag ville vila. Bad Hjärtat baka med henne. De bakade tillsammans, muffins.
Jag gick och vilade och somnade.
Anna och pojkarna kom. Så kul!
Annas Filip och 3-åringen lekte och hade kul. Han stannade en stund medan de andra åkt hem.

3- åringens energi tog tidigt slut. Hon somnade och missade muffins och glass.

20130929-070303.jpg
Muffins får det bli för henne idag istället.

Hur vill du att dina barn uppträder i affären?
Tillåter du barnen att löpa fritt i affären?

Det var en slitig dag igår. I fortsättningen blir det inte så här långa ”träningspass” i affärerna. Max en affär om dagen.
Men vid 18- tiden vart den helt FANTASTISK! Mer om det senare!:)

Vi hörs!

4 reaktion på “Gott & Blandat

  1. Nu är mina barn 17, 22 och 24…men när dom var små var jag stenhård i affärer och minns faktiskt inte att det någonsin spårade ur på riktigt….de visste att tjat aldrig lönade sig.
    Nu har jag barnbarn som ställer till med cirkus istället…inte när jag är med, men deras stackars mamma får svettas, hota och muta så gott som varje gång hon måste ta med dom i affären….stackarn:-(
    Hon uppskattar när någon annan kund säger till, för då tar det ju faktiskt…

    • Jag minns inte heller att jag hade några stora problem med de biologiska barnen.
      Men tidigare med andra har jag bara lämnat affären för att de ska lära sig.
      Stackars dina barnbarns mamma. Men hon måste nog sätta ner foten riktigt hårt för att få bort det.
      Skönt att hon uppskattar när någon annan kund säger till, precis som jag gjorde. Nu hjälpte det inte fröken här hemma. Nu kommer det att bli hårdträning att handla i affärer. Detta måste gå bort!
      Kram

  2. Jag läser din blogg med stor behållning, just nu lider jag med dig och ditt röksug, det är så jäkla svårt, jag vet! På avstånd hejar jag på dig när det kommer till träning och cBL, fan vad bra du är!

    Men framför allt läser jag och inspireras. Det bara strålar av kärlek och positivt tänkande när du skriver om dina barn, både biologiska och lånade. Hur du hanterar situationer som ovanstående ger mig lite kraft när jag brottas med en egen 3-åring som inte alls tycker som sin mamma i de flesta fall.

    Jag vill förstås ha ungar som går att ha med sig i affärer, och det börjar bli bättre. Men bara häromdagen köpte jag ett skohorn till den stora älsklingen för att få tyst, för att jag inte orkade ta konflikten. 40 spänn på ett skohorn kändes billigt just då. Ettåringarna är inga större problem, de får något oömt att hålla i så är de lugna i vagnen, men det är just den där stora lilla treåringen som håller mitt hjärta i ett stadigt grepp och som kan få mig att göra vad som helst…

    Jag försöker lära mig av dig! 😉

  3. Pingback: TACK Linda! | coolbettan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *