Donk!

Varje morgon har jag stigit upp då det fortfarande är bäcksvart.
Jag tassar så tyst jag bara kan för att inte väcka Anna för då börjar hon direkt tjatat om glass. Det första hon säger när hon slår upp ögonen är: – Elisabeth, när får jag glass! Jag vill ha glass!

Jag lyfter ut en stol på altan, tar datorn på stolen och sätter mig ner i en fantastiskt bra ställning och bloggar till just dig.

Jag smyger in med blandade resultat i mörkret för att koka kaffe eller hämta något att dricka.
Vår altandörr är skjutglasdörrar som jag inte öppnar och stänger för mycket för att inte väsnas i onödan.
Jag hämtade ett glas dricka och tassade tyst genom den stora våningen och väsnades inget på vägen.
När jag skulle gå ut tog det tvärstopp, donk, splash, donk!
Jag hade tydligen stängt igen dörren och inte kommit ihåg det och gick rätt in i rutan. Dricka rann ut efter altandörren, näsan var öm och jag fick börja putsa fönterrutan i mörkret och lyckades få till det där gnidande höga ljusa ljudet som låter då man putsar fönster, vivi vivi vivi vivi.
På altandörren fanns och finns fortfarande ett fettmärke från min näsa.

Här ska fettfläkskortet vara på altandörren men det har tydligen inte impoterats från min telefon. Men det var ingen vacker syn det heller. Tror tant behöver göra en avfettning på ansiktet.

Vi hörs!

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *