Död men inte begraven, trodde

trodde jag först efter spinningpasset på 1.5 timmar.
Men när jag låg där så fattade jag att jag nog inte var död trots allt för jag tror, jag vet ju faktiskt inte riktigt då jag aldrig dött tidigare, att man inte känner smärta.
Det var faktiskt snipan (Annas roliga ord för den kvinnliga vitala mitten delen) som fick mig att inse det för den kändes som om jag hade en stor bashögtalare där inne på full kräm med tanke på dunkningarna och vid varje dunk så gjorde det ont.
Jag svettades så mycket att jag var glad att jag klätt skallen som Björn Borg.

Det märktes att jag inte spunnit på fem veckor, kondisen var inte den samma och inte heller styrkan, men jag körde all in så att säga.

Lite bjöd jag på, jag rotade med handen i spinningbyxan mot framdelen då min astmaspray  gled mot snipan och lade sig där fram och det såg helt plötsligt ut som om jag hade en manlig vital del, om än liten, så jag vart ju tvungen att som fiska upp den. Jag har ingen ficka på just dessa spinningbyxor så jag stoppade bara ner den vid midjan.

Annars så visade jag en del av min rumpa till mannen bakom mig.
När vi står upp så ska vi ha kontakt med sadeln, som snudda den med rumpan och då helt plötsligt åkte jag under sadeln med rumpan och på uppvägen fastnar blöjdelen av spinningbyxan under sadelns framkant och eftersom jag var på väg upp och byxan satt fast så åkte byxan ner på halvstång och trosan hängde med i bara farten, magen på de lågt skurna spinningbyxorna pluppade ut på framsidan som den jäst deg, men det var bara att försöka snygga till sig där emellan trampningarna och lossas som om inget hänt.

Till och med Läkerolasken fick jobba hårt idag.

Sedan tyckte jag att jag kände igen något på dotterns fötter i omklädningsrummet, hum är det inte mina strumpor?
Vid frågan fick jag till svar: Vet inte, jag har haft dom länge!
Men jag vet.

 

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *