Dejt med bästa vännen

20:05 hade jag smsat att jag var klar.
Då såg jag vanen glida upp på vår gata. Jag hade inte tiden att ge den mörka vanen mer än ett snabbt ögonkast. Men jag han med att se någon mörkklädd gestalt med massor av guldringar som glänste till i gatlyktans sken ratta bilen.
Strax efter uppfarten till huset bromsade den mörka vanen mjukt in och billysena släktes.

Själv försökte jag locka och pocka i en knappt meterlång flytande smärtstillande av två olika sorter som jag omsorgsfullt mätt upp till sina rätta doser i mätkopparna.

Tillslut kunde jag smyga mig ut i hallen. Sätta först högra foten ljudlöst i gympaskon, sedan vänstra med hjälp av lite jämmer.
På med ponchon och en sjal. Greppade den svarta 7€ väskan med högerhanden. Satte vänsterhanden på ytterdörrens handtag. Jag tvekade och släppte handtaget som om jag bränt mig och tog ett par steg tillbaka.
Den mörka vanen stod fortfarande strax utanför grindhålet.
Jag vrålade till undervåningen så tyst jag kunde att jag nu gick av mitt ”brandvakspass” till Hjärtat. Att det var dags att kliva ur den fisvarma soffan och komma upp och ta över stafettpinnen ett par timmar. Hjärtat gled upp för trappan med Älskarinnan under armen.
Jag tänkte: Hum, henne bär han alltid runt på glatt och lätt. Att svepa in mig i sina armar och bära mig in i sovrummet och lägga mig varsamt ned på sängen bland alla rosenblad han tidigare strött ut på sängen gör han aldrig. Det är emot naturlagarna att bära mig säger Hjärtat.

Sedan gled jag ner för yttertrappan och haltandes ner till den väntade vanen och gled ner i passagerarsätet fram.
Anna ropade: Men tjenare Bettan!
Jag suckade ett par ggr . Sedan åkte vi och fikade.

IMG_4078.JPGm
Nä nu rackarns måste jag sluta, ska snart upp och medicinera.

IMG_4084.PNG

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *