Därför ville jag fly, därför var det kaos, därför var jag orolig!

Nu är mina ben så skakiga av två hårda benpass idag så nu är jag still och kan sätta mig ner och skriva och berätta vad det var som hände i lördags.
Jag kommer låta det ligga kvar ett litet tag och sedan ta bort det, jag vill framåt nu.
Jag lovade det och jag håller mina löften, oftast. Jag tycker att säger jag A så ska jag säga B också.
Det blir en lång text men jag kommer bara att skumma på ytan.
Vad du än gör, tyck INTE synd om mig, jag är inte ute efter det!

För 2.5 år sedan så förändrades mitt liv och blir sig inte likt igen.
Under ca: 17- 18 timmar var jag med om/ utsatt för tre traumatiska upplevelser som löste av varandra.
Det var efter semestern och jag hade lagt på mig för många semesterkilon, jeansen satt väldigt trångt i midjan och magen hängde över kanten, efter dessa timmar då jag reste mig upp efter att ha suttit still i ett par timmar så ramlade jeansen ner i knävecket. Dessa saker jag var med om krävde mycket energi. Det jag var med om önskar jag aldrig höra talas om att en och samma människa behöver utsättas för under kort tid, men det var inte slut där men det visste inte jag då.

Jag berättade vad som verkligen hade hänt för fyra kompisar vid olika tidpunkter och inte by-skvallrets version;) Alla dessa kompisar har jag nästan ingen kontakt med idag, jag tror att historian skrämde dom och att ingen orkar ta det till sig och kan förstå att jag står här med vettet i behåll.

Jag mötte en del vårdpersonal som föll i tårar, sjuksköterska som överläkare. Jag fick frågan hur jag fortfarande kunde stå upp. Jag hade ett driv att hålla vettet i behåll, visst gjorde jag en del saker i min frustration, ledsamhet mm. som jag inte skulle tänka mig att göra idag. Men jag var fullt fast att ha rutiner, väckarklockan på, upp och duscha, ta fotbad varannan dag.
Jag började rita, rita ur mina händelser, rita mina känslor, jag hade det som ett heltidsarbete, med rast för en promenad så länge det gick.

Jag kontaktade inte mina föräldrar, de vart kontaktade. De ringde och ringde, jag svarade inte. Jag orkade inte svara, jag orkade inte stå till svars för dessa saker jag inte kunde ställas till svars för. Jag orkade inte höra hur dålig jag var och har varit. Jag orkade inte höra att jag var klen i nerverna som inte fortsatte att vara hemma och ta hand om hem och barn.
För så har mina föräldrar varit. Pappa har inte tyckt att jag vart något i mitt liv, jag har ju ingen fin titel att skriva in i telefonkatalogen. Han har tyckt att jag uppfostrat barnen fel, kommit med bok om barnuppfostran, ibland har jag varit för snäll, ibland för sträng osv. Han har också haft mig att avreagera sig på om han varit på dåligt humör, då har han ringt och sedan har jag fått en skopa av något och blivit tillrättavisad. När jag lagt på så har jag alltid känt mig värdelös men tyckte inte jag var värd bättre.
Min mamma har varit lite åt andra hållet, där har mitt yttre inte passat in. Efter sista graviditeten orkade jag inte ta tag i de där kilona och hon kom med bantningsböcker osv. När hon hälsat på så har jag fått ge serva henne, hällt upp dricka, tvätta hennes medhavda smutstvätt, strukit hennes kläder (hon gör det inte annars). Har jag sagt fel saker, räckte bara med ett ord fel så kunde hon få utbrott och kasta saker omkring sig. Jag fick kämpa med att försöka göra rätt för mig så hon vart glad igen. Kom jag inte ihåg att ringa henne och fråga hur ett läkarbesök gått som hon berättat att hon skulle på några veckor innan så var jag dålig och inte brydde mig om henne. Dessa utbrott har hon fått sedan jag var liten, att vara själv med mamma betydde att tassa på tårna, när pappa kom hem så hände det att jag fick ett par daskar i baken för att jag varit dum mot mamma, ofta visste jag inte vad jag gjort. Som tonåring och vuxen har mammas nya man skyddat henne och gjorde jag något som mamma vart ledsen för så fick jag skäll av honom och han kunde tala om hur dålig jag var som människa.
Jag har alltid hjälpt mina föräldrar med mycket även som vuxen, städat och lagat mat då jag varit där. Mamma kunde säga att hon sagt till sin man då han tyckte att de skulle städa innan jag kom att det kan Elisabeth göra då hon kommer.

Innan det där sakerna hände så höll jag på att jobba mig tillbaka från en utbrändhet, jag ramlade ihop en fredag på köksgolvet, tappade syn, smak och känsel i kroppen. Jag jobbade i motvind då jag inte hade familjen med mig på båten.
Så jag var inte frisk från det då detta hände.
Så tillslut efter att ytterligare helt galna saker hände som är ofattbara även de så började kroppen säga i från successivt och tillslut kunde jag inte gå, kroppen sa ifrån på många mer sätt.
Min mamma och pappa ringde, smsade trots att jag bett andra att tala om att jag inte orkade prata, jag skickade något sms att jag skulle höra av mig när allt lagt sig.
Jag fick veta att dom krävde få veta vad som hänt, att dom hade tanke på att bara komma oanmälda och söka upp mig. Detta stressade mig något enormt och min kropp reagerade på detta. Jag var rädd och orkade inte få skäll. Jag menar jag fick ju till och med frågan vad jag gjort för fel då ett barn dog i min mage efter att jag gått över halva tiden.
Jag hade då sedan en tid bett att få komma till en psykolog och vi arbetade med KBT, något jag gjort vid första utbrändheten hos en beteendevetare.
Han gav mig ett förslag att jag skulle skriva ett brev till mamma och pappa och be dom lämna mig ifred på obestämd tid för att jag skulle få lugn och ro och kunna jobba framåt så jag hade nog som det var. Jag gjorde det då jag var rädd och inte orkade möta dom. Jag var länge orolig att de skulle dyka upp här oanmälda för att ställa mig tillsvars. Många minnen kom tillbaka från när jag var liten och psykologen vart mer än en gång tårögd. Han tyckte jag skulle skriva en bok om mitt liv, men jag kan ju inte skriva så det får väl vara.
Tillslut vart mitt tillstånd så pass allvarligt att jag höll på att dö, det var bara som viktiga organen som fungerade något så när där ett tag. Ärligt så gav jag upp där ett tag, orkade inte kämpa mot kroppen som inte funkade och som gjorde vansinnigt ont. Men Amri hon gav inte upp, hon puffade utan att ställa krav, hon fanns vid min sida och bara gav, det var hon och en massör som kom hem och gav mig beröring som som tog mig tillbaka till livet och gav mig en gnista att kämpa mig tillbaka. Det var bara skinn och ben av mig då. Tyvärr dog Amri i år.

Pappa har hört av sig ett par gånger i telefonen, jag har svarat och sedan slängt på luren och reagerat kraftigt.
För ett tag sedan så skulle min pappa ta flyget ner en sista gång och besöka sina systrar, jag fick då fråga om jag kunde tänka mig att träffa honom en sista gång. Jag hade känt en tid att han nog var sjuk, jag har nu förstått på de andra att så är fallet, döttrarna åker nu upp  till norrbotten för att hälsa på.

Jag funderade på det, vågskålen att träffa honom började väga över men då fick jag veta att skulle jag gå med på att träffa pappa så krävde och tänkte min mamma träffa mig på samma gång, då lade jag ner det hela. Det är trots allt hon som varit den största plågoanden.

Visst har jag funderat på det här mycket hur det blir den dagen mamma och pappa dör och jag inte har låtit dom träffa mig.
Jag är ju en omtänksam människa och vill väl, så det strider lite mot mitt sätt att leva, men jag gjorde det av egoistiska själ.
Visst har jag funderat flera gånger att låta pappa träffa mig men jag kan inte ta det här beslutet själv hur jag ska göra, det går inte och om så skulle ske att jag träffade honom måste jag ha någon som orkar stå där och ta emot mig.

Men vilka var det som stod här på trappan och ringde på?
Inte så farligt kan tyckas men för mig var det det, det var min faster och farbror. Nu vet jag att dom hade varit och hälsat på min pappa och att det var därför dom kom.
Jag vart rädd för att stå till svars för mitt beslut, jag var rädd för att bli tillrättavisad då jag ju ska vara så tacksam, det har jag ju fått höra genom åren. Vad jag menar om tacksam kan du läsa här.
Jag var rädd att bli den lilla flickan som skulle vara alla till lags och som alla fick trampa på igen.

Det var inte mer än så, inga mördare på trappan eller rabiessmittade fladdermöss;)
Men jag vet att hur det än slutar i denna historia så kommer inget kännas rätt för mig, detta kommer att förfölja mig resten av mitt liv.

Under den här tiden då jag ritade om det nu var 650 teckningar så hade/har jag en vision att göra en sorgebok till andra då sorgens stadier är den samma vad det än är för sorg. Men jag vet inte hur det ska gå till och har inte drivet själv att ta reda på allt, men jag tror det skulle vara bra för andra att titta på bilder. Kunna känna igen sig och se hur andra haft det och tänkt, för i en sorg finns det så mycket ”förbjudet” som kan framkalla att den som sörjer håller på att tappa vettet trots att det inte är så.

Under den här tiden tappade jag mina muskler och där av tränar jag nu hårt för att få tillbaka dom, för drygt ett år sedan gick jag bara ut av vilja ändå då läkarvetenskapen sagt att det skulle ta ca: två år innan jag kunde gå igen och jag med allt vad det innebär bara skulle komma tillbaka till 70%, vi får se vem som får rätt;)

Ärligt så trillar tårarna ned för mina kinder då jag skriver. Jag bara önskar att jag sluppit allt detta, men det är ju bara en dröm och nu sitter jag ju i verkligheten.

Det var allt!

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *