CTG, tårar & förvirring

Igår åkte jag med Angelica till förlossningsläkaren på BB- Stockholm.
Vilka fina lokaler, trägolv, harmoniska färger och temat på lokalerna är nog naturen.
Där skulle jag ha velat föda. Trevlig personal, så där som jag har i mitt sinne hur en barnmorska ska vara. Jag tror att jag hade blivit en sjuhelsikes bra barnmorska!
Vad tror du?
Är det försent att bli det?

Idag var det dags för ett rutinbesök med ett CTG

20131126-180713.jpg
Jag var med om ett par kraftiga sammandragningar och kunde följa dem på skärmen. Jag kunde se då den lilla/lille kickade till där inne som ett försök att få bort CTG-utrustningen.

20131127-063053.jpg

Det är en ynnest att få vara med så här på ett hörn. Jag har inte tjatat med mig. Jag tror inte att det var så Angelica kände. Men jag erbjöd mig att följa med för att finnas där efter undersökningen och dess värkar. För mig hade det inte känts angenämt att åter (kunde inte följa med förra gången) veta att Angelica satt på en buss med förvärkar ensam.

När det var dags för läkaren  att undersöka drog jag mig emot väntrummet. Angelica ville inte att jag skulle vara med. Ska jag vara ärlig så ville jag inte det heller. Inte för att det är skrämmande eller så, nej för att Angelica är en egen vuxen individ. Jag hade inte velat ha med min mamma. Fast hon tjatade hål i huvudet på mig att hon skulle vara med mig på förlossningen. När hon inte fick det krävde hon att få sitta på en stol utanför förlossningsrummet. Det var mycket osämja över det att jag inte tillät min mamma att vara närvarande.
Men det kan jag säga, hade Angelica velat ha mig med som ett stöd eller vilken anledning som helst så hade jag naturligtvis stöttat henne och hjälpt henne.

Läkaren gjorde en hinnsvepning. För mig när jag först fick höra talas om hinnsvepning lät det som ett ord och något en spågumma utförde.
Jag vet att Angelica har jobbigt. Huvudet har glidit ner hela vägen och även den bit den gör under ett förlossningsarbete. Huvudet och bebis ligger precis där det ska ligga då krystvärkarna kommer. Huvudet ligger längre ned äv var livmodet tappen är. När läkarna ska känna efter så får de känna långt bakom huvudet. Läkarna känner också bebisens skallben och konturerna på skallbenet. Så det är lite jobbigt för Angelica att gå, det gör ont.
Efter att läkaren undersökte började Angelica blöda. Vi gick till damrummet vid entrén. När vi gick ut genom svängdörrarna så vart jag rörd till tårar. Det var inte att hon blödde eller det var det nog. Hennes förlossning startade genom att jag började blöda. Just där, just då kändes det så nära, nästan så jag kunde ta på barnet. Så det var liksom läge att gråta en skvätt och släppa ut lite av alla känslor som välde upp.

När vi gick till bilen så ringde jag upp Hjärtat för att berätta. Innan han svarade så höll jag på att bli överkörd av en bil som inte såga att jag gick där, jag fick ta ett hopp bakåt för att inte bli påkörd. Jag fattar inte att han fortsatte köra då vi hade ögonkontakt. Jag var tvungen att lägga på innan Hjärtat svarat. Jag vart lite förvirrad av situationen av det som hänt och att bilisten bara åkte vidare. men det var avstängt strax efter så han fick vända. När han kom tillbaka så ropade jag till honom då han hade rutan nervevad: Såg du inte mig?
Bilisten glodde bara och körde vidare. Kanske det hänt något i hans liv som gjort honom förvirrad. Kanske frugan som blivit hastigt sjuk etc.
När jag ringde upp Hjärtat var jag förvirrad och pratade på: Angelica började blöda så vi är på väg tillbaka nu!
Hjärtat: Det låter ju bra att ni åker tillbaka då hon börjat blöda!
Jag: Men det var läkaren som gjorde det så vi åker hem! jag höll på att bli överkörd så vi åker tillbaka nu!
Hjärtat: Till Daqnderyd?
Jag: Nej!
Hjärtat: Var är ni nu?
Jag: På Danderyd! Så vi är på väg tillbaka nu!
Hjärtat: Till Norrtälje?
Jag: Han som höll på att köra över mig åkte förbi igen och jag sa till honom men han bara åkte vidare! Som sagt var Angelica började blöda efter läkarens undersökning så vi är på väg tillbaka!
Hjärtat aningens irriterad: Vad är ni på väg någonstans? Till Norrtälje eller Danderyd!
Jag: På väg hem!
Hjärtat fortfarande irriterad: Bra, jag måste jobba vidare!

Det som var självklart för mig att Norrtälje var, på väg tillbaka var tvärt om för hjärtat, det var Danderyd.

Vi hörs!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *