Bombkvinnan redo, fredagskväll och allt!

Igår var jag och hämtade min utrustning.

Vid läggdags plockade jag på mig utrustningen på mitt kontor.
Tog ett jämfotahopp in i sovrummet och sänglampans sken där Hjärtat just gått och lagt sig i sängen. jag landade med en duns och skrek medan de fritt hängda Barbapapporna gungade innan de stannade: Tradala!!!
Hur ögonen vidgades på Hjärtat var obetalbart att se. Han utbrast intryckt i väggen: Vad är det där? Vad har du på dig?
Hum, jag hade väl mer tänkt att han skulle gå igång på det här.
Typ kasta sig över mig.  Dra ner mig i sängen som en brunstig hingst eller nått. Jag hade ju inte väntat mig att han skulle sitta som ett frimärke emot väggen med täcket uppdraget med båda händerna under hakan.
Jag kan väl säga att jag missbedömt det hela och ganska rejält.
Min idé kanske inte var den bästa. Kanske den hade varit bättre om jag behållit Birckenstock-tofflorna på? Kanske var just de som fattades, hum?
Men jag har fortfarande lite svårt att smälta att det inte vart något trots att det var fredagskväll och allt. Vi hade ju haft det lite mysigt i soffan med varsitt vinglas dinglandes i handen. Måste ha missuppfattat signalerna.
Tror du att det hade varit bättre med Birckenstock-tofflorna på?

När jag förklarade att jag skulle göra en sömnregistrering och att jag hämtat utrustningen på förmiddagen så frågade Hjärtat: Menas det då att jag inte ska knuffa på dig i natt?
Jag: Ja!

Det är så att jag snarkar.  För ca: 10 år sedan så sågade dom av mitt gomsegel i halsen med laser, tråcklade ihop såret och skickade hem mig med piller som gjort en missbrukare överlycklig.
Jag fick ett ”nytt” liv! Jag kände mig utvilad då jag vaknade. Jag somnade inte vid ratten då jag körde bil. Jag somnade inte på möten. Jag somnade inte så ofta vid TV:n om kvällarna. Jag slutade somna vid köksbordet då jag läste eller satt och åt.mm. mm.
Jag hade massor av andningsuppehåll varje natt. Så pass att jag fick operation väldigt snabbt då det var fara för hälsan. Jag kunde då vakna djupt nere i sömnen av att jag inte fick luft och jag mins att det var svårt att vakna till och jag upplevde det som en evighet innan jag vaknade helt och fick dra luft. Riktigt så är det inte nu.

Men jag snarkar värre än ett gäng skogshuggare som drar timmerstockar. Jag snarkar då jag ligger på sidan, på rygg, på mage, sitter upp, står på huvudet, ja hela tiden.
Hjärtat var vettskrämd till en början och tvingades ligga klarvaken till ljudet av mina snarkningar, snörvlingar, slemningar mm.
Nu mera så väcks jag med en armbåge i sidan ett antal gånger per natt. Eller så lämnar jag sovrummet och sover på soffan.

Jag vet att de sa då de opererade mig att det kan behövas att de tar lite mer efter några år. Igår när jag hämtade utrustningen så sa hon att dom skickar få på operation nu mera. Jag vart skräckslagen över det. Jag vill ju kunna dela rum med någon under natten, krypa tätt in till någon för att få närhet.
Nu var det ju inte den angenämaste operation jag gjort, men en jäkligt bra bantningskur. Jag fick streptokocker i såret och vart riktigt sjuk. Efter så kom det upp vätska i näsan varje gång jag drack under ett år eller två. Kolsyra var besvärligast och någon dryck som var syrlig. Ibland sprutade vätskan ut genom näsborrarna, sexigt värre.

Inatt när ingen körde en armbåge i sidan och irriterat sa: Flytta på Dig! så vaknade jag av att jag inte fick luft. Jag låg på rygg och hade saliv nära halsen och när jag skulle andas så bubblade saliven som värsta geisern. En salivsug hade haft lite att göra där kan jag säga. Jäklar vad det lät ut svalget då jag vaknade. Jag tror det var ljudet som väckte mig först innan jag kände att här får jag ingen lust.

Så här läcker är jag om nätterna! En riktig sexy-girl!

Vi hörs!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *