Äntligen, äntligen…

…TYST!!!

Jag har undrat varför Alma slunkit in på gamla kontoret som numer är en renoveringsplats. Hon har gnytt, skällt, vandrat fram och tillbaka, nästan så hon klättrar på väggarna.

Jag satt där inne vid datorn som står kvar. Jag blev så stressad över Alma som höll på något helt otroligt, hon nästan brölade. När hon försökte komma under spjälsängen då kom jag på det…

…självklart ska hon ligga i spjälsängen som står där obäddad, med två rullgardiner i sig, en filt, en av Jannes stickade tröjor (vad den nu gör där) och ett babynest.

  
Nu ligger Alma lugn och smackar och äntligen TYST!

Innan jag kastade hunden i spjälsängen så bannade jag mig själv: Varför ringde du inte veterinären igår för medicin???

Inom mig är jag så stressad nu, det bara far runt i kroppen, jag mår fysiskt illa. Ett tag var jag så stressad av att höra Alma att jag bara ville skrika rakt ut! Springa iväg! Känslan jag hade var ungefär som en äcklig stor spindel satt på min arm och jag bara försökte i panik få bort den.

Riktigt skenvalpande hundar är ingen lek, det kan få den lugnaste stressad.

Undrar hur lugnen själva, Philip och Jens klarat denna förmiddag med Alma? Hade varit spännande att se.

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *