50- årig man i röven

Jag har längtat efter morgondagen sedan i januari eller om det redan var förra året jag började längta sedan jag fått tiden.

Fast ändå längtar jag inte. Jag är grymt spruträdd, inte för sticket eller smärtan, jag tycker det är otroligt hemskt att få något insprutat i min kropp. Ja nu är det väl inte allt som insprutas men i sprutform;)
Det jag inte heller längtar efter är att dra ner mina trosor till knävecken, lägga mig på britsen och puta med röven, få en 50-årig man med backslick och socitetsdialekt i röven. För så går det till, han måste stoppa in delar av sin karda i min ändtarm för att känna så att han träffar rätt med den stora nålen innan han kan tömma sprutan på bedövningsmedel och kortison. Känslan när någon frustar och stönar för att komma in mellan mina nu så enorma skinkor är inte trevligt, se hur en del av de backslickade håret faller ner som en test över ansiktet av ansträngningen.
Det är inte bekvämt att få nålen i stucken i en muskel (päronmuskeln) som är hård som en golfboll (hans ord). Men jag överlever säkert trots att jag redan har ont i magen över morgondagen.
Det efterföljande som kommer är bara att hänga med på och det är sammandragningar i livmodern då han kommer att ”störa” den lite. Det är som att föda barn ett par dygn. har jag otur får jag en rejäl blödning också, en biverkan bara.

Piriformis_Gray

Men det jag längtar efter är att kunna ligga på sidorna av min kropp. Ligga bak i ryggen på Hjärtat. Ligga i soffan. Gå i trappor som folk och inte bara ta samma fot trappsteg efter trappsteg. Jag längtar att komma ur bilen utan att tro att jag just amputerade benet. Längtar efter att kunna sitta på en stol och bara vara. Längtar efter att kunna träna. Längtar efter att kunna promenera utan att se ut som halta lotta med bara ett ben. längtar efter att kunna gasa bilen utan att det känns som om jag satt fast en rumpmuskel i en krok och drar ut den genom stortån.
Sist vart det ju ganska bra efter.

Så nu vet du vad jag ska göra. Jag har bett om skjuts hem från Täby imorgon då jag sist satt på bussen med ”värkarbete”, var ju orolig att föda på bussen;)
jag hoppas att Hjärtat kommer så pass tidigt att han kan följa med och hålla handen då sprutan kommer. Jag vet att den är jättestor.
Vet bara inte hur jag ska lura med honom in till backslickdoktorn med socitetsdialekt?
Kanske har du något tips att ge mig?

Vi hörs!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *