Gör mig glad!

Jag ser dom varje dag.

Först hör jag dom och sedan ser jag dom, snabbt flyger dom förbi och snabbt går det. Väldigt svårt att hinna fota dom. För först ska jag reagera, sedan springa hysteriskt stressad som en bålgeting och leta efter mobilen, efter det få upp knapplåset på mobilen, tänka efter i vilken mapp kameran ligger. När jag väl fått upp kameran och viftar runt för att försöka hitta föremålet jag från början tänkt, då har dom hunnit flyga över till Mallorca och sitter med varsin paraplydrink och ser på solnedgången.

Idag stötte jag på dom mitt i lunchen, jag vart så upphetsad att jag flåsade.

Jag blir lika uppspelt och är lika fascinerad varje gång jag ser dom som jag blev första gången. Dom skänker mig så så mycket lycka!

Vi hörs!

JISSÖS!!!

Efter en sovmorgon och en timmas promenad på olika håll tog vi en morgonkaffe på affärens café.

Solen sken och idag kom inte vindarna från Ishavet som dagarna innan.

Vi bestämde oss för att ta tillvara på solen och sola på balkongen.

Vi bor högst upp i huset. Sedan är det tre till våningar under oss i som en terasstrappa. Vi har bara en trappa upp till lägenheten vi hyr.

När vi nu har solat på balkongen så knäpper jag upp bikinibandet bak som jag alltid gör på stranden eller vid poolen för att slippa ett vitt streck. Jag spänner fast det igen då det är dags att vända sig för att sola framsidan. I år har jag haft det lite knöligare att få bak armarna och spänna bandet, det har ibland varit för ömt. Jag har då vänt mig ändå och låtit Barbapapporna hänga fritt efter sidorna. Det har inte riktigt känts bekvämt då vi ju har en granne bredvid oss som kan titta över kanten om hon vill säga oss något. Nu har hon aldrig gjort det men ändå. Därför har jag legat längst med husväggen och tryckt med Barbappapporna oskylda. Det är vår Herre där uppe och Janne som sett dom.

Väggen mot vår granne.

Jag tycker själv att det ser väldigt osmakligt ut att se äldre kvinnor med stora pattar hängandes som vattenballonger från bröstet och långt ner på magen sittandes insmorda med kokosolja i en solstol på stranden endast iförda minimala bikinitrosor att de flesta detaljer av dom försvinner i någon fettvalk. Sedan när de hoppar i havet topless ser det ut på håll som de simmar med två fotbollar mellan armarna framför sig. Jag tycker inte att barn ska skrämmas på detta viset.

Åter till det jag chockat försöker skriva.

Balkongerna/terasserna nedanför oss är mer än dubbelt så breda/långa som vår. Det betyder att dom har mer än storleken på vår balkong under tak och minst lika stor som sticker ut utan tak.

När jag krånglat på mig min T-shirt liggandes på mage på luftmadrassen för att inte fladdra fritt med Barnapapporna och skrämma livet ur eventuella gående nere på gården innan jag reste mig upp för att sätta på kaffe, då ställde jag mig vid balkongräcket, lade underarmarna på räcket, lade hakan på händerna samtidigt som jag putade bak rumpan. Jag tittade ut över gården och kände vinden svalka min varma svettiga kropp. När blicken nådde första terasserna på bottenvåningen så fortsatte den svepa sig uppåt efter huskroppen medan jag samtidigt rätade på ryggen för att förbereda mig att gå in. När jag nästan stod helt upprättad och fötterna var vridna mot vänster och hållet jag skulle gå åt, vänsterarmen pekade rakt ut mot vår husvägg, högerarmen var halvt upprättad stelnade jag till av skräck! Jag kände hur mina ögon spärrades upp så mycket att jag var rädd för att ögonen skulle trilla ur och hänga kvar i någon blodåder likt Barnapapporna ner över ansiktet. Jag slutade även att andas, min mun öppnades och hakan åkte ner av förvåning och slog i balkongräcket. Där nere låg vår klagande granne, han med möbeltassarna SPRITT SPRÅNGANDE NAKEN MED ”HÄRLIGHETEN” FRAMME!!!

Det var inte en vacker syn, ingen hängpung och penis i min smak.

Jag pep snabbt in och fixade kaffet i chockat tillstånd. Gick ut till Janne som undrade vad det var med mig efter att ha sett mitt ansiktsuttryck. Jag försökte upprört med charader få Janne att förstå vad jag just sett, samt få honom att titta över kanten på balkongen, vilket han vägrade.

Bilden på den där ”härligheten” som inte är i min smak ser jag så fort jag blundar, den går inte att blinka bort, den har som etsat sig fast trots att det gått 1.5h. Jag tror av den anledningen att jag står över både mellanmål och middag.

Det är helt okej om den klagande möbeltassgrannen vill sola näck. Skulle det vara jag skulle jag ställa min solsäng under tak så att varken grannar på våningen under eller grannar bredvid som går ut på sina terasser där endast ett lågt räcke skiljer dom åt ser.

Ja JISSÖS! ”Tänk vad man ska se innan ögonen trillar av!”

Varje gång jag kommer se honom nu, möta honom kommer jag bara se bilden av härligheten framför mig.

Vi hörs!

Nödvändigt ont

Laga mat är något jag tvingar mig själv att göra. Näst efter att stryka tvätten kommer matlagning. Fast när jag funderar på saken så hjärncellerna står i givakt och på helspänn så har nog matlagningen gått om stryktvätten.

Det är sällan numera jag känner någon som helst glöd att skapa någon maträtt.

När vi är hemma kan jag gå och tänka i flera timmar att idag blir det hämtmat. När middagen börjar närma sig och jag presenterar min perfekta idé om middag så händer det (ofta) att Janne tycker det är en usel idé.

Vid dessa tillfällen vill jag bara springa ut i skogen med mina gummistövlar och klättra upp i en tall och sätta mig och skrika tills några kommer och hämtar mig och sätter på mig en vit tröja med jättelånga armar som spänns fast bakom ryggen för att slippa gå ut i köket och laga mat.

När vi nu är i Spanien och hade semester de tre första veckorna så åkte vi ut och käkade hela tiden. Sedan skulle vi mest dels laga mat när vardagen bankade på dörren. Jag talade om för Janne att jag INTE tänkte laga mat i det här köket från 80-talet. Det var bara för honom att ställa sig att laga mat. När det kommer på tal att jag ska laga mat så blir det på restaurang.

Det där har jag väl ”skämtsamt” fått höra och det har berättats för barnen att jag inte lagar mat. Jag håller inte med. En gång rostade jag bröd i ugnen och en gång stekte jag två ägg till Janne.

Idag chockade jag Janne kraftigt och mig själv ännu mera då jag gjorde en champinjonomelett och sallad till lunch. Vi brukar inte äta lunch så ofta. Jag hade minsann färska champinjoner i. Tänker att jag skriver det så kanske det imponerar mera. Nu var dom ju färdigskivade från affären men ändå. Jag pressade även lite citron på salladen för att få en fräschör till grönsakernas textur och till äggulans lite sötma. Till det serverade jag ett glas vatten på en 5L dunk.

Det var inte den snyggaste omeletten jag gjort. Jag har lyckats vända på en hel. Jag fick diskutera med mig själv att det ska ju ändå tuggas och imorgon komma ut bakvägen i klosetten och då är den ju mindre vacker än idag.

Nu är väl inte Omelett min signaturrätt. Omelett är mer som rulltårta, bakverkens djävul. Rulltårta är verkligen överskattat, inte gott heller mer än köpt drömrulltårta. Att baka detta bakverk uppfunnet av djävulen själv är inte så enkelt som vissa kvittrar om att en rulltårta är snabbt att slänga ihop. Jag håller med om att det går snabbt att slänga den i soporna eftersom de alltid spricker då de ska rullas ihop. Vem kom på den dumma idéen att rulla ihop den?

Åter till maten då det var det jag skulle skriva om. Jag har inte alltid avskytt att laga mat. Jag vet exakt när glädjen försvann. Det var strax innan lunch under sommarlovet och solen sken. Det var under de åren vi hade mellan 11-12 barn + pojkvänner, flickvänner och kompisar under helger och alla lov. Vardagar bara 7 + pojkvänner, flickvänner och kompisar som skulle utfodras. Jag hade precis gjort klart köttfärssåsen på 2,5-3kg färs som jag upptäckte att jag glömt sätta på plattan till kastrullen som rymmer 10L för att koka 2.5 kg spagetti. Medan jag stod där och väntade på att vattnet skulle koka och medan barnen sprang och frågade när det var mat, var det skulle bli till lunch, vad det skulle bli till middag så kände jag att jag orkar inte mera. Jag ville helst sjunka ner och gråta till en våt pöl på golvet. För hur mycket mat jag än lagade så vart det soprent i alla skålar och kastruller. Jag kände där och då mig så less att laga all denna mat varje dag, att bära hem all mat från affären. Det gick minst 8L mjölk om dagen, runt 7kg frukt, 3-4L filmjölk och yoghurt, två paket flingor osv. Just då kände jag stor lust att ta den där 10L kastrullen och kasta in den i altandörren. Jag vet att jag tittade på kastrullen och sedan på altandörren och därför minns jag att det var vackert väder. Det var mina känslor som inte hjälpte att mätta alla ungar och utan att visade utåt så fixade jag till lunchen och alla ungar vart mätta och belåtna. Efter det vart det känslomässigt ett tvång för mig att varje dag göra frukost, lunch, middag och mellanmål och så är mina känslor även nu till 99% av gångerna då jag numer främst lagar mat till bara mig och Janne, det verkar inte gå över.

Att Janne lagar mat här är ren lyx. Hemma i Sverige gör jag det främst. Under åren vi hade segelbåt och jag och Janne var ensamma ute ett par nätter om året lagade Janne alltid maten och oftast samma rätt på min begäran, tigerräkor i stark sås med basmatiris.

Jag känner varje gång jag äter utan att ha lagat maten som en enorm lyx.

Så då vet du nu hur jag känner inför matlagning. Jag gick under dessa år och drömde att när alla ungar flyttat ut skulle vi bara äta filmjölk till middag. Här i Spanien finns det ingen filmjölk.

Vi hörs!

Nästa stöt

Jag har redan panerat min nästa stöt, plats bestämd och objektet är utsett. Det enda jag behöver göra är att planera in när eller så tar jag det när tillfälle plötsligt dyker upp.

”Om du nu tänker läsa detta så innebär det automatiskt att du signat ett tystnadspliktsavtal, mina barn får på något sätt och system INTE veta detta”

Jag har sedan en tid gått och blivit tjuv. Jag älskar min nya hobby.

Det började redan i september 2016, då gjorde jag in första stöt inför en publik på tre personer som livligt protesterade och tog fram sina skämskuddar. Platsen var en väldigt fin restaurang i Alicante där bord behövdes boka i veckor innan för att få plats. Det jag snodde var en kornblå flaska som vi fick vatten i. Tyckte den var så snygg. Hoppsan så gled den ner i handväskan.

Andra stöten jag gjorde var på ett café drygt en vecka senare, en svagt blåfärgad glasflaska vi fått vårt vatten i råkade hoppa ner i min väska.

Allt stöldgods gav jag till Angelica, hon helt ovetandes.

Jag trodde nästan att jag gått något tolvstegsprogram i sömnen för kleptomaner då jag inte snodde något mer på ett kalenderår, för att vara exakt 15 månader, 4 dagar 3 timmar, 21 minuter och 15 sekunder.

Antingen fick jag ett återfall eller så har jag dragit igång på riktigt.

Den första stöten jag gjorde i år var mot ett hotell som låg beläget på en flott golfbana, hela hotellet andades lyx, rikedom. Det var inte kleti och pleti som bodde där heller, det var dom och sedan vi som gled in där på ett bananskal.

Andra stöten jag gjorde var också på ett hotell, det beläget i Benidorm. Där gled jag sedan ut genom glasdörrskarusellen från hotellet i värdsvan stil och med tjuvgodset i resväskan.

Tredje stöten vart en dubbelstöt. Åter igen mot ett mycket vackert hotell i Orihuela. Ett hotell som Odd Fellow äger och driver, samt har sina möten i. Galet vacker! I deras matsal gjorde jag den fräcka dubbelstöten mitt bland andra frukostgäster.

Taadaaa! Årets stöldgods – 1 flaska, den från hotellet på golfbanan:

När vi var hemma sist och Jens letade efter en tillbringare gav jag honom den ”prickiga” flaskan till Jens och sa: Du kan fylla denna med vatten! Janne utbrast: Jaha, du ger honom stöldgodset!

Där och då hade jag god lust att hoppa på Janne, ge honom en släta (kyss) för att sedan bita av hans halva tunga. Han kan ju inte knysta högt att jag är en tjuv inför våra barn! Vad ska dom då tanka, tycka, känna om sin mamma? Dom har väl det nog med att jag är som jag är ändå, det vet ag att dom tycker.

Min nästa stöt har jag planerat in att sno en liten av samma modell som den stora flaskan till höger. Stöten är inplanerad in i minsta detalj på vårt stammiscafé där vi är hej och du med hela personalen. Här är flaskorna nydiskade och fina.

Åker jag fast har jag redan filat på en del av mitt försvar: Det är ingen pant på flaskorna. Hade det varit det hade jag väl lämnat 10 cent, 20 cent eller 1 euro på plats, givetvis hade myntet lagts dit med latexhanskar, jag lämnar ju inga fingeravtryck efter mig, jag är ju numer en proffstjuv.

Vi hörs!

Tänkte inte på…

…inredningen när jag tackade ja till det här när jag tackade ja till det här sa Angelica då vi var klara.

Vi har i ett par år odlat upp dvärgsolrosor. Jag var lite bekymrade hur jag skulle fixa det nu när vi bor i Spanien. Känns inte som jag kan åka på flyget med en drivbänk i knät.

Jag mindes då Alvars entusiasm då han var med Janne och planterade ut solrosorna i somras. Dom två var då och då ute och tittade hur solrosorna vuxit. De hände ett par gånger att han själv såg förändring på solrosorna när de kom hit.

Problem är till för att lösas, det är min melodi. Jag kom då på att Alvar med hjälp av mamma Angelica kunde sköta sådden tills jag kommer hem i mars. Jag skrev till Angelica och undrade om hon kunde fråga Alvar om han kunde hjälpa mig och om hon kunde hjälpa honom.

– Javisst! svarade Angelica snabbt. Det måste ha varit någon gravidhormon som i den stunden var på min sida i Angelicas kropp.

Idag hjälpte två Spide- Man mig hemma hos dom med sådden. Den minsta Spider- Man tittade mest på och var emellanåt på andra äventyr.

När vi var klara så sa Angelica: – Eh, tänkte inte på inredningen när jag tackade ja till det här!

Angelica ska nog ändå vara tacksam att jag köpt nya lådor och inte kom släpandes med de gamla granskottsgöna lådorna med gulnande plexiglaslock;)

En drar vinstlotten, den andra nitlotten och denna gång var fru fortuna på min sida så att säga.

Vi hörs!

Todd 2 år

Så kom då dagen när Todd fyllde två år!

Jag ryser av glädje att ha fått uppleva denna dag med honom. Jag minns i november att jag tänkte: Ska inte Todd få uppleva sin två års dag?

Det var en sådan lycklig kille idag. Av mamma och pappa fick han en Spider-Man- dräkt som storebror har och en egen dockvagn att köra runt sin kanin och snutte med, SÅ stolt. Han har gillat att köra runt sin kanin och snutte i Enyas vagn. Han står och vaggar vagnen som en vuxen:) Nu har ju denna Kotte varit före sin ålder sedan han ut kom. Han leker roll-lekar, har ett sådant stort ordförråd, förstår så mycket. Alla behandlar och talar med honom som med Alvar och Enya och han hänger helt med.

Angelica hade gjort så fint födelsedagsfika. Allt var så gott och tårtan var att dö för.

Av oss fick den lilla Kotten en verktygsbänk. Han håller ju på med verktygen här hemma väldigt mycket. Jag tog ju med hammaren från oss till sjukhuset när han låg där, den sov han med, han sövdes med den i handen och när han vaknade frågade han direkt efter hammaren.

Verktygsbänken var en hit. Vi fick inte kontakt med honom så vi fick ett kort på honom när han tittade på oss:)

Jag snodde ett kort från @angelica.wallgren s Instagram story när Todd hade sin Spider-Man- dräkt på sig.

Grattis Grattis Älskade Todd!

Jag och Morfar Älskar Dig till månen och tillbaka!❤️❤️

Vi hörs!