UD, sjuk Alvar & morsdag

Charlotta ringde ju UD. Hon frågade om hon borde ringa tillbaka. Först sa jag ja och sedan berättade hon hur och var kvinnan sagt. Ikväll berättade hon att UD ringt tillbaka till henne och frågat om vi hört av Hjärtat. Jag måste säga att det var omtanke från UD. Det hade jag inte trott eller förväntat mig. Tummen upp för UD!

Alvar är sjuk sedan igår, hög feber trots Alvedon. Angelica sände mig bilder på förmiddagen på sjuklingen.

   
   

Idag var det mest att ligga för Alvar.  Hundarna, människans bästa vän, vaktar på lillhusse och viker inte från hans sida.

Jag for dit istället för att de skulle komma hit. Mikael smsade mig med fina ord medan jag var där. Philip ringde ett maratonsamtal med mej, så mysigt. Charlotta, Hampus och Enya kom till Angelica, Jens och Alvar. Challan hade köpt blommor och skrivit ett fint kort.

  
 
Angelica hade bakat och fixat till en fruktbricka!

  

Så vacker och god tårta!

  

Så firad har jag verkligen blivit på morsdag:)

Tack mina fina barn! Tur jag som har er!<3<3<3<3

Vi hörs! 

Blombud hissade flaggan

Någon kom, låste upp och gick in. Det var Charlotta som kom och aggerade blombud.

Challan: Visste inte om jag skulle komma nu! Det här är bestämt sedan några dagar! 

Sedan sträckte hon fram en bukett blommor med ett kort.

 
  

Jag tror jag vet vem den hemliga beundraren är, Hjärtat.

Tack Älskade Hjärtat! Så fina blommor! Jag blev överraskad och mycket glad! Du kan du! <3<3<3

Challan: Var har ni flaggan?

Jag: I klädkammaren! Du behöver INTE hissa upp flaggan till mig!

Challan: Tänker jag visste göra!

Sagt och gjort, där svajade den för vinden. Snodde bild av den av Challan.

  
 Tack Älskade unge!<3

Vi hörs!

Äntligen kontakt

Jag tog kontakt med barnen då det hade gått 24h sedan jag hörde något sist från Hjärtat och sedan hotellet meddelat att inget Hjärta checkat in där då jag ringde.

Ungarna drog igång från alla möjliga håll. Det bads om Hjärtats personnummer och det blev sedan Charlotta som ringde sedan till UD.

Flyg kollades. Sociala medel kollades av. Hampus, Angelica och Mikael såg att han varit aktiv på sociala medier för 10h sedan.

Jag smsade Hjärtats chef för att få hjälp att kontakta en annan företagare där Hjärtar lägger upp suport och ekonomisuport. Jag har inget telefonnummer. Hittade företaget på nätet så barnen tänkte ringa dit för att höra.

Sedan fick jag äntligen ett mail. Det hade ändras så han inte skulle bo på hotell denna gång, varför vet jag inte. Har ställt frågan men inte fått svar.

Anledningen till att jag inte hört något var att all telefon och internet legat nere i hela Pakistan. Just den anledningen har jag fnyst åt och den bara studsar ifrån mig. Det har egna barn och framförallt placerade barn använt så många och upprepade gånger att jag helt tappat tro på den. För mig är det bara en saga som Rödluvan och Vargen.

 
I det här fallet är det ju olyckligt att jag fnyser åt det.

Tack Älskade ungar för att ni direkt slöt upp allert och hjälpte mamma! Jag vet ju att ni ställer er i enad front då det händer någon av er något! Själv har jag aldrig varit med om det själv. Måste säga att det i oron kändes MYCKET tryggt med all hjälp och att ni ”höll” mig hårt i handen! 

Ni är otroliga ungar!!! <3<3<3<3

Dick också veta att jag inte är ensam om att tycka och känna oro över att Hjärtat åker till hobbybombarnas land. Så känner ungarna också.

Vi hörs!

Oron stiger 

Var uppe till 01:30 för att invänta ett sms om att resan till Pakistan gått bra. Det smset kom aldrig. Det kom inget sms heller vid mellanlandningen i Qutar.

Jag har kollat mobilen sociala medier flera flera gånger inatt.

Jag smsade själv imorse. Har ännu inte fått något svar.

Har resan gått okej?

Är mitt Älskade Hjärta framme?

Har det hänt något?

  
Vilket av hotellen var det han nu skulle bo på? Jag kan bara namnet på ett. Jag kunde ju ringa dit i så fall.

Vad heter kontoret han är och jobbar på?

Vilket plan åkte han från Qutar med?

Min oro maler i magen och stiger vart efter tiden går. Klockan i Pakistan är nu 11:30.

Vi hörs!

Charlotta & Enya överraskade 

In genom dörren hör jag någon komma. Själv kan jag inte släppa det jag håller på med. Hjärtat är ju borta och då ägnar jag ju tiden med att vara aktiv i hemmet så tiden går fortare.

Challan: Har du ätit mamma?                Jag: Nej!                                                       – Vad bra! Då äter vi tillsammans! Jag har mat med!                                             – Oj, vad snällt!!!                                      Jag fortsätter då jag inte kan släppa det Jag just håller på med.                 Challan: Du får nog komma nu, annars kallnar det!                                             Jag möts av mun favoriträtt från ”Thaien”, räkor med räkchilipasta och grönsaker!:)

 
Efter maten diskar Challan upp all disk då jag inte diskat mina kaffemuggar, hundarnas frukostskålar, min filtallrik mm. Hinner ge hundarna middag så middahsskålarna och vattenskålarna blir också diskade. Vilken lyx!

Tack rara Challan och Enya för god mat, disk och omtanke!<3<3

Jag, jag vart glatt överraskad! Snacka om bortskämd jag blir!

Vi hörs! 

Skickade med mitt Hjärta

Idag flyger mitt Älskade Hjärta till Pakistan igen. Jag älskar det inte men jag accepterar det.

Det blir trots allt en rejäl klump i magen blandat med lite ångest. Allra helst det sista jag hörde inatt innan jag somnade att ett par män skutit ihjäl några i en buss i Pakistan. Tog upp det imorse och fick veta att det är 2.5h flygning ifrån Lahore.

Jag skickade med en sak med Hjärtat i hemlighet. Jag lade saken i hans portfölj, i ytterfacket.

 
Det jag lade ner var det här:

  

Ett kuvert för varje dag han är borta inehållande ett litet kort som jag skrivit.

 
Jag hoppas du ser dom mitt Älskade Hjärta!                                                     Jag Älskar Dig!                                     Puss & Kram<3

Vi hörs!

Vita rosor

Överraskades med både fika och rosor idag av Angelica, Jens och Alvar!

Jag vart väldig väldigt glad! Jag var tvungen att fråga varför och det fanns ingen direkt anledning, utan bara så där ändå!

 
Jag som hade suttit och funderat fem minuter innan att just inga snittblommor fanns i huset:) 

Ja, överraskad och mycket glad vart jag! 

Tack så mycket Angelica, Jens och Alvar!<3<3<3

Vi hörs!

Blir nu pillertrillare

igår eftermiddag fick jag två feta kortisonsprutor i röva (dalmål för rumpa). Det var påfrestande innan då jag är vansinnigt spruträdd. Inte för sticket, inte för eventuell smärta, utan det känns väldigt väldigt obehagligt att något ska sprutas in i min kropp. Nu är jag ju inte rädd för allt som sprutas in i min kropp om du fattar vad jag menar;) Att ta prover och annat går hur bra som helst och alla akupunkturnålar. Akupungturnålarna älskar jag ju, jag går ju igång på prasslet av papperet runt nålarna när Tova kör igång. Tycker prasslet låter mysigt och lugnande.

Jag hoppas jag kan hålla mig på mattan och inte göra något brott som dömmer mig till avlivning genom en giftspruta. Jag tror det är just den tanken som får mig att inte döda någon;)

Jag fick inte bara två feta sprutor i röva utan även ett recept på piller. Om jag nu är spruträdd så är det ingenting mot vad jag är mot piller. Jag är fullständigt livrädd och är helt övertygad om att jag kommer att dö strax efter jag tagit ett piller. Värk är jag inte rädd för och tycker att jag inte behöver ta det för den anledningen. Inflammation i kroppsdelar kan jag väl göra något hopkok från trädgårdens skafferi. Änglatrumpet, guldregn och åkerfräken har jag hört ska vara en kanonblandning. Vad ska jag äta piller för?

Naprapaten och min läkare är inte riktigt överens om saken med mig. Förra gångens besök till läkaren så sa han att jag skulle äta piller. Han glömde skriva ut då vi började prata om D-vitamin. Jag sa inget.;)                    Nu ville Naprapat Tova att jag skulle ta upp saken vid detta läkarbesök. Jag lovade och tog därför upp det. Jag hade inte kunnat gå till Tova nästa vecka och dra en lögn om pillerna, det ligger inte i min natur. Jag talade om för läkaren mitt motstånd (åter igen) till piller. Denna gång skrattade han gott åt mina argument, säkert för att han hört dom så många gånger. Han var smart, han gav mig en kur på två veckor, det har jag gått med på förut. Han ville slå hårt på inflammationen och förklarade att han och Naprapaten bara vill hjälpas åt att försöka göra livet för mig lite outhärdligt. Fast jag har faktiskt INTE klagat, ändå snällt av honom att säga så. Läkaren hälsade till Hjärtat och hyllade honom för den påtvingade ledigheten på två år. Det var en mycket klok och omtänksam man tyckte han.

Piller vart uthämtade och jag fick en chock, 98st!? Hum, en gång om dagen i 14dagar och sedan vid behov. Vad då för behov? Dessutom (nu är jag lite upprörd) kan jag hämta 98st till!!!

  
Så nu är jag en pillertrillare, en livrädd en att bli tablettmissbrukare. Jag som just lärt mig och acceptera att ta medicin vid migrän jag haft sedan tonåren.

Är det redan kört kanske? Står jag mot stupens kant mot ett beroende tror du?

Jag gillar INTE det här speciellt mycket.

Vi hörs!

Visade upp mitt slappa sköte

Igår när jag var med Jennsan i Täby C så köpte jag en stor kortärmad lång T-shirt/klänning på Talgbollsavdelningen.

Jag har sedan ett tag gärna dragit på mig en vinröd klänning i trikå och som inte sitter sprutlackerad på mig utan är köpt på en Tallbollsavdelning med storlekar upp till storlek 60. Jag tycker det är bekvämt att dra på den på morgonen då jag stiger upp.
unnamed
Min vinröda klänning är längre kan jag meddela och denna nya vart att inte kännas som lika bekväm efter en stund.

Det hela började med att jag skulle byta vattenskålar till hundarna medan de stod och käkade mat. Just som jag böjt mig ner mot vattenställningen och ska ta bort de två skålarna med det gamla vattnet som stått sedan kvällsutfodringen så känner jag hur tyget killar mig i rumpan på halva skinkorna.
Just i detta ögonblick så hör jag Hjärtats, som för övrigt jobbar hemma för min skull idag då han i morgon reser till Hobbybombarnas land, fot nudda barngrinden från kontoret och vet då automatiskt att han inom en sekund kommer passera mig där jag står och blottar min enorma slappahängröv, slappa enorma lår med celluliter stora som grapefrukt och mitt sköte som säkert även den slappat till sig med åren.
Jag kände panik och kastade mig mot golvet. Inte utav att han skulle se mitt sköte och rumpa, det har han ju sett massor av gånger. Det var mer att jag inte ville han skulle ha bilden av mitt slappa sköte på sin näthinnan, utan mer kanske behålla bilden av mitt något mer fasta fasta sköte. För det måste ha varit fastare då vi träffades och jag ser gärna att han behåller den bilden. För det kan inte vara någon vacker syn där nere.
Tänk dig lår som fladdrar i vinden, aladåbfladdrar, skötet som hänger som en ledsen och slapp dubbelkammad tupp med vitaminbrist och röven som är det enda på denna kropp som är platt och stående ser ut som jag går och har en vuxenblöja på mig. Det kan ju inte vara någon upphetsad syn. Jag är nästan helt säker på att det inte var det då Hjärtat säkert såg en skymt av allt detta innan jag hann huka mig och han gick raka vägen till toaletten för att uträtta sina behov och inte stannade upp och tog mig där och då mot fönsterbrädan.

Att jag sedan glömde av denna korta T-shirt klänning då jag gick ut på baksidan av huset och hämtade utevattenskålen för att diska den sedan igår. Böjde mig framåt och blottade den tidigare (år sedan) kallade härligheten mot grannarnas vardagsrumsfönster.
Fast det skiter min tidigare härlighet och min skalle i, de eldar så mycket och rökfyller huset att den skräckinjagade synen kan de gott ha på sin näthinna.

Det kanske är det jag ska göra varje gång de tänder en brasa (varje dag), visa upp härligheten så de kopplar sitt eldande mot mitt skräcksköte. Då kanske de slutar.
Det gjorde två killar iallfall som förföljde mig och en kompis i dagar när vi var tonåringar. De åkte efter oss i sin röda lilla bil var vi än gick. De pratade aldrig med oss och vi fick till slut en dag nog och drog ner brallorna och drog isär den då fasta röven så rövhålet blottades. De hjälpte, de försvann och följde aldrig efter oss igen.

Vi hörs!

Vi hann inte ”operera”

igår morse så trampade jag in en glasbit i foten. Säkert någon liten rackare som legat och lurpassat vid sockeln under köksbänkarna, som klarat sig att bli uppsugen i röret till dammsugaren då jag dammsög minutiöst efter kaffekannskrossen.

Det hände då jag stod och diskade. Efter att jag var klar med disken skenade jag i badrummet och på med läsglasögonen, fattade pinsetten och fick tag på en glasbit.

Glad för det så tog jag morgonpromenaden med hundarna och under dessa kilometrar så fattade jag att jag har en bit glas kvar.

När jag kom hem körde jag ner pinsetten i såret och karvade runt men jag fick inte tag på den rackaren.

 
Iväg till Naprapaten som undrade vad jag hade gjort med både kropp och fötter. Ena foten hade stelnat ordentligt och jag hoppade genast tillbaka några steg. Eftersom hon sätter en massa, en massa var väl att ta i, men igår var det nog sammanlagt ca: 15 nålar i fötterna tillsammans så såg även Tova att det var något kvar i min fot. Hon hade ingen pincett, annars hade hon tagit bort det som satt. Jag hade planerat att be Hjärtat operera mig, igen. För övrigt hos Tova på Naprapatlandslaget så var det en bra behandling och en massa lugnande nålar. Jag har fått för mig att jag numera ska räkna nålarna när dom tas ur och igår landade vi på 50 jämt.

Jag var lite barnvakt åt Enya. Tösen som inte räds något och dom bara far framåt.

  
Alvar kom och hälsade på. Han som inte rört kökslådor eller skåp hade lärt sig utav Enya och tömt ut halva köket hemma under dagen. Han fortsatte här hemma. 

Barnbarnen vart att uppta min och Hjärtats tid igår så ”vi sköt” på operationen. Det var ju roligare att vara med småkottarna.

  
Ikväll måste vi operera, efter att jag kommit hem efter den stora feta sprutan i höft och rumpa som väntar idag i Täby. Fast först blir det shopping i Täby C och hämtning av min borttappade kasse på Panduro med Jennsan. Ut på roadtrip igen! Det ser jag fram emot, inte sprutan men det andra så klart!:)

Hundarna jagar mig för promenad och blir ett gnagande dåligt samvete i mig. Jag har ingen lust att gå på ordentligt på en hundpromenad och att det sticker till då och då i foten av glasburen som är kvar. Inte så lätt att få dem att förstå.

Vi hörs!