3-åring i magen!?

Jag kanske är en elefant ändå.
En elefant med amputerad snabel.
Klumpfotad är jag ju. Likaså bred över magen. Jag lunkar fram men om det behövs så exploderar kraften.
Jag arbetar hårt som en arbetande elefant.
Ja jag måste helt enkelt vara en elefant som är förklädd till människa.
En gravid elefant som gått över tiden lite.
Här om dagen fick jag en teckning av 3-åringen som just börjat rita gubbar.
Det var jag och hon på teckningen. Hon i min mage!!!?

20131027-103039.jpg
Idag fick jag en teckning till som föreställde mig och henne. Hon är fortfarande i min mage.

20131027-103353.jpg

Jaha, undrar vad detta står för?

Vi hörs!

Mysstund efter träning

Efter ett hårt pass Tabata med Snygg-Linda och dans med Kristin som fick mina ben och tår trassla ihop sig likt ett garnnystan som en kattunge lekt med en vecka så fort jag hem.

Efter en dusch så hämtade Angelica upp mig och vi åkte på stan.
Väl där så mötte vi upp Charlotta.
Vi gick och mysfikade.
Jag fortsatte mitt rök-svullande.

20131026-200449.jpg

De gravida döttrarna fotovägrade men inte fikavägrade.

20131026-202720.jpg
Sedan vart det shopping.

Så mysigt att bara vara med tjejerna och ha ensamtid med dem!
Bara Josefin som fattades så hade familjens tjejer varit samlade.
Hoppas hon kommer snart så vi kan ta en ny runda på stan

Vi hörs!

Värmer mitt Hjärta – Ögonen tåras

Challan var här idag då Risgrynsgröt serverades till mellis.
Efter en titt på FB hittade jag detta från Charlotta.

20131025-212006.jpg
Så här svarade jag:
Så sant så sant! Fick höra om mig idag att jag har ett stort hjärta!☺ Vart lite glad faktiskt☺

Då kom denna kommentar och den gjorde att mina ögon fick typ en vattenskada.
TACK Charlotta!!<3 20131025-212247.jpg

Det var på ett möte på soc jag fick höra att jag har ett stort hjärta.

Vi hörs!

Hoppa iväg och shoppa

Behöver shoppa loss lite. Garderoben behöver kompletteras.
Härligt med lite nya plagg.
Det blir en frisk fläkt i tvättstugan!
Piggar alltid upp när jag tvättar, hänger, viker och får se nya plagg.
Blir som en nyhet i tvättstugan liksom.
Viktigt att hitta vardaglig ”glädje” i det tråkiga.

Jag hade tur att det här kom:

20131025-064537.jpg
Ja två av barnen behöver nattsärkar och 3-åringen behöver tights, någon munkjacka och fler kalasbyxor.

Vi hörs!

Philip ger förlossningstips

Philip satt och samtalade med Charlotta vid köksbordet för ett par veckor sedan.
Han gav henne förlossningstips.

20131025-053029.jpg
Som mamma känns det så fint att barnen hjälper varandra!
Ja jag fick faktiskt ett par tårar i ögonen.
Jag vet dock inte varför. Om det var för deras band sinsemellan eller för det ”fina” tipset som jag i tanken levde mig in i och provade.
De diskuterade att krysta ut en bebis. Philip ansåg att Charlotta kunde träna på det innan så hon inte var en grön nybörjare när det väl var dags.
Han uppmanade Charlotta att äta något med mycket stärkelse. Typ 500g Potatismjöl utrört i lite vatten, vänta några timmar för att sedan krysta ut det.
Vänligt skickade vi med Charlotta en förpackning Potatismjöl vi hittade i skafferiet med bäst före sep. 84.
Glad som en lärka åkte hon hem för att träna….vi har inte sett henne sedan dess.
Undrar vad hon har varit så upptagen med?

Vi hörs!

Byta Hobby!?

Idag ”dejtade” jag en combatinstruktör. Ja jag var väl inte helt ensam om att dejta just honom. Vi var ett gäng.
Ett gäng som gjorde (försökte gjorde jag) precis vad han ville, lydde minsta vink.
Nu var väl grabben i yngsta laget för mig, klimakterietanten, jag vill ju ha välhängt jag och har alltid velat. Men han är bra den där grabben att leda.

Men att ”dejta” en combatinstruktör kanske inte var det bästa när tesen ”träna bort din träningsvärk” bara är nonsens. Första halvan gick trögt. Det gjorde fasligt ont, så att ögonen tårades ett par gånger. En mag-grejsimojs gick inte att göra. Magmuskeln hade tjurat ihop likt 3-åringen här hemma, satt sig på golvet med armarna tjurigt i kors över bröstet.

Under passet när jag stod och köttade (läs: puffade lätt) slag mot min osynliga motståndare kände jag att jag hade muskler i armhålorna!!! Ja du läste rätt, I ARMHÅLORNA!!!
Den där marinsoldaten Pähr hade tydligen hittar några sovande muskler där. Musklerna känns som tennisbollar under armarna. Men när jag tittade där var det bara ett tvådagars stubb och odör av gammalt omklädningsrum i ishallen.

Jag tog upp det här själmordiska beteendet jag lagt mig i vind med när jag mötte läkaren.
Han sa: Kan du inte göra lagom så bör du avstå!
Jag försökte skylla på Pähr, att det var hans fel. Läkaren ruskade bara på huvudet.

Så nu sitter jag hålögt och stirrar ner i koppen och tänker….

20131024-222317.jpg
…. att jag borde byta hobby från träning till att samla frimärken istället!
Tror det skulle klä just mig att sitta och studerar frimärken och räkna taggarna runt om märkena.
Tror inte du det skulle passa mig?

Imorgon tror jag att jag låter bli och dejtar någon sådan där instruktör, tar nog någon frimärkssamlare.
Har du något tips på någon sådan?

Vi hörs imorgon om jag tar mig upp!

Svalt medicinboll!

Philip sa till sin syster: Har du svalt en medicinboll?

bild (71)

 

Angelica skrattade inte lika mycket åt Philips kommentar som han själv gjorde.

Snart är bebisen här. För mig känns det naturligtvis inte lika långt borta som för Angelica och Jens.
Vid veckans ultraljud så vägde bebisen ca: 2.579g, nästan lika mycket som Angelicas födelsevikt.
Enligt dagens App är det 35 dagar kvar. Men jag vet ju att det inte är så många dagar kvar som Appen säger.

bild

 

Det är spännande att följa bebisen efter varje veckas ultraljud.
Tänk snart är den här. Jag får pirr i magen av tanken.
Det ska bli helt underbart!
Underbart att få pussa den lilla/lille för första gången på hjässan. Sniffa på den lilla/lille.
Ge den lite mormors-kärlek.
Men nu får jag nöja mig med att gossa med magen i den mån Angelica tillåter.

Vi hörs!

Självmordsbenägen

Igår var en väldigt tuff dag. Det gjorde ont, väldigt ont i kroppen!
Jag kunde inte ens använda mig av tågreppet då jag tappade något på golvet. Tågreppet lär sig nog varje kvinna som varit gravid. Magen tar emot då något tappas på golvet och tårna får knipa runt saken och lyfta upp den. Tågreppet har vi kvinnor sedan nytta av när parveln tittar ut där nere och säger: Hej Hej!
För vissa parvlar tror att de lever i en djurpark och klamrar sig därför runt kvinnan på höften en 3-4år. Då är tågreppet nödvändigt. För det är ju trist att tappa mobilen när parveln är 1mån och sedan inte kunna ta upp den förrän efter 3-4år.
Trots att jag tränat upp tågreppet under fem graviditeter så var det stopp.

För att byta soppåse under diskbänken krävdes nya rörelser. Jag satte vänsterhanden på diskbänken. Förde högra benet smärtsamt och långsamt bakåt och lät samtidigt ryggen falla framåt mot soppåsen. Med den högra handen orkade jag med nöd och näppe lyfta upp soppåsen. Det hade som blivit ett typ av vaccum under soppåsen så jag fick ta i med ett ryck. Då svartnade det för ögonen av smärta i magmusklerna.

Jag tycker dagis ska ha öppet iallfall 5/24. Att hämta barnen från dagis var smärtsamt. Först kändes det fint i kroppen då 4åringen skrek : Elisabeth!! och kom springande emot mig. Men det förvandlades snart till en skräckupplevelse. Jag såg i slowmotion hur dess 18kg kom emot mig steg för steg. Jag tyckte det lät som om en elefant var på väg steg efter steg. När 4åringen sträckte ur sina armar när den kom emot mig fick kallsvetten att bryta ut i pannan. Hade den där 18kg varelsen tänk hoppa upp i min famn? Mina ögon vidades ut så pass att hängpåsarna under ögonen var för tillfället ett minne blott. Jo visst hade det där barnet tänk sig hoppa upp i min famn. Sagt och gjort så tog den ett hopp upp mot mig. Synd att jag har fungerande reflexer. Reflexer som gjorde att jag greppade tag i 4-åringen så den inte skulle falla i marken. Jag kände hur benmusklerna lämnade in en ledighetsansökan och drog sin väg. Benen vek sig under mig och jag tappade balansen i smärtor. Drog ett avgrundsvrål på dagisgården så att alla småttingar gjorde i brallan.
Snabbt gav jag 4-åringen några pussar på kinden och släppte sedan ner den som om jag bränt mig på en ugnsplåt.
Synd att jag hade dom där reflexerna. jag menar barn är ju så mjuka så de gör sig ju inte så illa om de faller. Jag skulle inte ha tagit emot, bara låta barnet falla i sanden.
Jag tycker att det vore bättre att lämna in barnen på måndag och hämta dom på fredagskvällen.

Det är nu jag kommer till min vacklande hälsa. Jag tror den är mycket skör och jag kunde inte ana att det var så allvarligt.
Jag förstod att jag är en hög riskfaktor och självmordsbenägen.
Jag fick för mig att träningsvärk ”botas” genom träning. Så jag drog till Snygg-Linda för ett 45min långt Tabata-pass. Under uppvärmningen förstod jag att min hjärncell flytt den kyliga årstiden och checkat in på något långtidsboende på Kanarieöarna.
Jag lovar att kroppen skrek, skrek rakt ut av smärta. Försökte stoppa mig. men jag ville tydligen dö jag. Jag försökte tänka efter om det snart var synd om Hjärtat och Röttljus-veckan var i antågande och det var dags att leta upp en vattenpöl och dränka sig i, men det var inte så väl.
Det var tur att Philip körde ner mamma i kontorsstolen till gymmet och var med under passet. Han peppade mamma så bra att jag tog mig igenom passet trots att kroppen INTE ville röra sig.
Tack Philip! Och tack för att du följde med så att vi fick lite egentid du och jag!

bild (70)

 

(Ja, jag har svullnat upp av att sluta röka. Alla säger att det är värt det. Själv tycker jag inte det då jag inte längre kommer i mina kläder, igen)

Att le på fotot var mycket ansträngande. När Kristin skulle ta ett till så kände jag: Nej jag orkar inte lyfta upp ansiktet en gång till i ett leende.

Men något hade jag lärt mig från tisdagen. Jag drog in i duschen lika snabbt som min avlöning glider  in och ut på kontot. I farten greppade jag 3-åringen som såg förvånad ut när jag sa: Nu ska vi duscha tillsammans!
Angelica ropade: Ska du verkligen duscha samtidigt med 3-åringen!
Visst svarade jag. Det gjorde jag ju med de biologiska barnen. 3-åringen har ju redan släppt på etiketterna så hon sitter på sin toapall och stirrar på mig då jag duschar.
Efter att vi var klara var det bråttom innan kroppen kallnade. In med 4-åringen och spola av även den.

Det var när jag röjde i köket som den kom, stelheten. Då var även tårarna nära.
Att bota träningsvärk med träning borde jag förstått att det inte finns något vetenskapligt bevis för, det är en skröna av stora mått.
Jag skulle verkligen vilja träffa den som började sprida den skrönan mellan fyra ögon. Jag har nämligen ett och annat att säga den personen.

Att sitta i soffan och titta på TV i en soffa är verkligen överreklamerat. Vad är det för fel att stå?
Toaletterna har verkligen stannat i utvecklingen. Att hitta på självstängande lock, självspolning, underspolning av intima kroppsdelar är vad dessa toalett-tillverkare leker med. Hur skulle det vara om de tog sitt ansvar och tog toaletterna på allvar för en stund.
Människor blir längre och längre. Toalettstolarna har stannat i växten.
Jag ska nog starta en FB-sida för högre toaletter och göra toalettuppror över hela världen. Annars kan jag lika väl ha ett hål i golvet och göra ifrån mig i.

Tillslut vickades jag i sängen. Två skendräktiga hundar slog följe, ett Hjärta likaså.
Hjärtat trodde det var fredag och började pilla här och där. Jag försökte tala om att det kanske inte var en sådan bra idé. Det tyckte han och jag vart förvånad att han hade den böjelsen att ha sex med en nästan likstel.
Men han dödade romantiken själv, så de fåglar som kvittrade ovanför oss dog och ramlade ner med en duns.
Han sa: Vad du gnäller över lite träningsvärk! Träningsvärk har väl alla haft!
Här bad jag honom stanna där men han fortsatte.
– Har du aldrig tagit i förut?
Här kan jag säga att han slog i sista spiken i kistan för musen drog ihop sig och torrlades för lång tid framöver.
Sedan klev ändå preventivmedlet in i sovrummet, 3-åringen.

Igår hör jag mig själv stå och lova Annika att jag självklart skulle komma och göra henne sällskap på combaten. Ja det märks verkligen att hjärncellen är på långsemester och att jag är allvarligt självmordsbenägen.
Hur har jag tänkt att jag ska kunna veva med armarna, jag som intar morgonkaffet lapandes och slickar på förpackningen med nikotintuggummi i hopp att nöta ner plasten så att jag får i mig giftet för att jag inte kan röra armarna?

bild (72)

 

Tur att jag har ett möte med min läkare idag. Jag ska nämna att jag är självmordsbenägen får jag se vad han säger om det.

Kanske vi ses på NTC idag, imorgon, på lördag, på söndag?
Annars får du väldigt gärna hälsa på mig på någon låst avdelning på Danderydssjukhus.

Vi hörs!

På allvar

Varje dag och kväll försöker jag ge varje barn en stund av mig.
Då pratar vi och jag pratar alltid med små bokstäver.
Under den här stunden så försöker jag bara ge omtanke, omvårdnad och kärlek.
Ofta glider samtalet in på dagen som varit.
Ett av samtalen igår har fortfarande spår kvar i mig.
Imorse då jag vaknade så undrade jag om jag drömt allt, en mardröm för mig.
Men jag insåg att det var ren och skär verklighet för någon annan när jag vaknat till.

Vad var det jag hörde igår som förföljer mig än?
Jo jag fick berättat för mig att när personen ifråga gått i kvarteret i går morse sett en tax. En naken-tax med lila hår och grönt stickat täcke på. Det var ägarna som färgat taxens hår lila.
Jag var tvungen att fråga vart någonstans hunden setts. Men det var bara här i kvarteret.

Samtalet gick vidare och det hoppade från att en fet punkare varit i dennes hem till att den satt en gång på samma buss. En punkare med dreads i olika neonfärger. Helt svartklädd. Jag fick med inlevelse berättat för mig hur mycket och hur svart kvinnan var sminkad. Hon hade en svart pudel sittandes på sin ena axel, livs levande. På andra sidan satt en papegoja som punkaren målat helsvart. På ena vingen stod det målat med vit färg: The Best!

Om jag skrattade?
Nej för det här är inte fantasier för vederbörande som det är för mig. Nej det blir en verklighet.
Samma verklighet som satte mig i möte efter att ha blivit anmäld.

Att just det här stannade kvar hos mig så länge kan jag inte förklara. Jag kan bara förklara det med att det är svårt att komma till rätta med notoriskt ljugande. Så tycker jag alltid. Värre när inte ”omvärlden” uppmärksammat det.

Behövde nog bara få detta ur mig.
Eller hur var det Anna?

Annars har jag haft en mysig morgon med 9mån gamla fötter, Åååå så mjuka att pussa.

20131023-162746.jpg
Sedan fick jag en egenstund med yngste sonen, mysig;)

20131023-163003.jpg

Nu tar jag med min lille son på som han säger: Tantgympa:)

Som du ser är inte allt allvar i mitt liv, men mycket.

Vi hörs!