Julbordet kvar?

Jag tokgillar att gnida tandtråden mellan mina tänder så som en violinist gnider sin stråke över strängarna.
Den dagliga aktiviteten gör mig glad och jag njuter.
En annan njutbar aktivitet är att använda tandpetare, jag gillar det så mycket att jag gör det minst ett par ggr/dag.

20120128-055042.jpg

Båda aktiviteterna ger mig dels njutning men också en känsla av renhet.
Jag vet att det är långt ifrån alla som använder det dagligen.
Är du en som jag eller är du en som fortfarande har Julbordet mellan tänderna?

Vi hörs!

02:43

Jag fortsätter min kolhydratsladdning inför Spinningmaraton senare idag.
Trodde inte detta skulle inträffa men det är trögt att äta denna gång, tidigare laddningar har jag tänkt: Yes, äntligen äta i massor! och sedan har jag gnuggat händerna.
Denna gång står det mig upp i halsen och vissa mål tvingar jag i mig.
Äckligt att äta så här!
Men det fanns en tid då jag inte tyckte det, men det var då det.

”Middag” 02:43

20120128-041848.jpg
Orkade inte äta mer igår kväll så jag fick ta det nu.

Vi hörs!

Kommer på mig

Kommer på mig att springa och titta/lyssna om vovven andas så som jag gjorde då barnen var små.

20120127-203946.jpg

Kompisen har sakta men säker närmat sig vovven ålandes och med uttrycket att ingen ser mig.

20120127-204205.jpg

Framme för en kram.

20120127-204415.jpg

Vi hörs!

Äntligen!

Då om då den stunden då vovven kunde andas ganska bra utan syrgas och skulle få komma hem och tillfriskna.
Tänk att det gick vägen, det var många runt om henne dessa dagar som var tveksamma till det hela.
En lång väntan i väntrummet, men i verkligheten inte så lång, stirrade på dörren och väntade och väntade.

Ett möte med veterinär för info. recept på tre olika mediciner och förhållningsorder om att vovven skulle vara helt i stillhet och lugn och ro i tre veckor och sedan så ska dagliga motionen trappas upp under fyra veckor.
Förhållningsorder om andhämtningen blir tyngre, förhållningsorder om återbesök och nedtrappning av kortisonet för att eventuellt byta ut den mot inhalator.
Veterinären förklarade på ett bra sätt och ärligt att hon var tveksam till att vovven skulle bli helt återställd men lade till att under kan ske.

Dags att bädda ner vovven i bilen så att hon höll sig varm och inte slösade energi på att frysa.

Så då kom äntligen stunden då det var dags att mojsa ner sig med vovven i sängen (inget vardagligt här) och mysa, så underbart att bara ligga henne nära!
Kom på mig med att ligga och räkna hennes andetag nu då jag vet att 25 ggr per/min är normalt men kunde konstatera att där är hon inte än men hon är borta från 60-70 ggr.

<3

Vi hörs!

 

Aahhh 24 ÅR!!!!!

Kom just på, och jag har kontrollräknat flera gånger kan jag lova dig men jag kommer till samma resultat hela tiden, att den förstfödda strax fyller 24 år!
Shit pomfitt!
Hur kan detta vara möjligt? 24 år!
Fuck, vad tog tiden vägen?
När jag var 24 år var jag trebarns mamma sedan ett år.
Är nog dags att jag blir att känna mig vuxen nu!
Kanske även dags för mig att få någon ålderskris också, undrar vilken som kan passa mig?

Vi hörs!

Svarat på

Då äntligen har har det kommit ett besked att vovven börjar svarat på kortison.
Nu hoppas dom där borta att det ska fortsätta och idag ska dom prova att ta henne ur syrgasen igen.
Febern har dom under kontroll tack vara kortisonet.
Nu hoppas jag att hon klarar av att vara utan syrgas och snart kan vara hemma igen, saknar henne så och vill mysa med henne i sängen.

Själv ska jag ut på hemligt uppdrag idag igen!

Vi hörs!

60/70 per minut

20120126-135910.jpg
Nu har de försökt ta vovven ur syrgaskuvösen men då ökade hennes andning till 60-70 ggr per/ min mot 25 ggr per/ min som är det vanliga.
De har nu konstaterat att det är någon bakterie av något slag så nu hoppas vi att den antibiotika hon fått intravinöst sedan tisdag kväll ska börja verka och lyckas ta kål på den där bakterien.
Återstår nu att vänta igen, vovven är åter i kuvösen.

Vi hörs !

Egohemligt

Igår tog jag då det första steget i min än så hemliga egogrej.
Det var några mycket spännande timmar i storstaden.
Inte så glamoröst på ett sätt men lyxigt värre för mig på ett sätt.
Jag njöt, tänk att få bara göra denna egogrej.

Nu ska sanningen fram att jag bara gled in i detta på ett bananskal och fick möjligheten serverad och annars skulle jag inte göra denna egogrej för så pass långt har jag inte kommit att jag skulle unna mig detta själv, ännu.
Men jag ger mig själv den här tiden och det är ett stort framsteg för att vara mig och ett ännu större framsteg att jag njuter helhjärtat av det och tycker att jag är värd den här tiden. Jag tänker inte att: Oj nu hade jag hunnit stryka, tvätta, städa osv. istället för att vara just där jag var, det är fantastiskt och annorlunda för att vara mig och mer fantastiskt är det att det kommer att fortsätta ett tag framöver.

Till våren skulle jag tippa att jag kommer att kunna berätta vad jag gör på min egotid, men än så länge är och kommer jag förbli som en mussla.

20120126-052105.jpg

Vi hörs!

Känner inte igen

Veterinärerna har fått provsvaren men dom känner inte igen vad dom ser, har inte sett sådana förut.
Nu väntar dom på patologen för att se om den kan tyda dessa svar.
Vad är det älskade vovven lider utav?
Ingen som vet, ingen som vet, ännu iallfall.

I lektagen med dotter A:s valp.

 

Vi hörs!