R.I.P. Alma

Vår älskade Alma är nu en ängel.

Himlen är nog tacksam att denna fina genomsnälla tax kom.

Du hade de vackraste och snällaste ögon jag kan tänka mig, tyvärr gör inte foton dom rättvisa. De glittrade helt magiskt.


Tillsammans med din svarta nos vart de som en vacker tavla med din mycket ljusa underpäls.



Jag älskade din doft. Du luktar precis som Pyret, hunden min älskade trygga dagmamma hade.

Jag är säker på att både min farmor Alma och dagmammans Pyret fanns i dig.

Godheten själv till alla barn var du. Jag fattade inte alltid att du lät barnen pilla på dig, undersöka din mun, nos och öron med sina små fingrar, att du tillät små barn greppa din päls, din mustasch med sina små nävar och greppa tag. Var det barn så lät du dem tålmodigt undersöka och utforska dig. Barn fullkomligt älskade du.


Jag, jag fullkomligt älskade dig!


Du var tröstande och låg vid min sida om jag var ledsen eller sjuk.

Jag kan inte nog uttrycka mina känslor jag hade/har för dig med ord.

Tack tusen och tusen gånger om för allt du gav oss!<3

Det är så tomt här utan dig, så galet jag saknar dig, så så innerligt ledsen jag är i sorgen efter dig.

Jag Älskar Dig!

Sov Gott Älskade Alma!

Vi hörs!

Tack Angelica!

Saker brukar ju sällan komma ensam. Som Janne sagt till mig två gånger sedan påsk: Dödsfall kommer emellan livet och aldrig lägligt, det är så livet är Elisabet!

I onsdags var det dag för Janne att opereras. Det fanns vissa risker med denna operation, tillslut vart den helt nödvändig och behövdes göras.

Jag hade sagt att jag ville vara på plats under hela tiden. Trots att operationen skulle pågå allt emellan två till åtta timmar. Läkaren tyckte inte det och jag nöjde mig sedan att följa med och lämna av Janne på Huddinge sjukhus. Angelica och Todd körde oss dit. Vi startade tidigt. Alvar fick komma hem till Charlotta för frukost och lämning på förskola.

Mitt i denna röra i mitt huvud som jag lever med just nu, kände jag mig relativt lugn inför operationen.
Visst rörde sig mörka tankar i mitt huvud dagen innan och på morgonen.

Jag pussade mannen i mitt liv hej då. Själv hade jag velat följa med in på avdelningen och säga hej då. Janne hade planerat in en stund för sig själv innan han gick till avdelningen. Så vart det med det.

Angelica undrade vad jag ville göra här näst. Vi åkte till Mall of Scandinavia. Lillkotten piggade upp en orolig mormor.

Den här Kottmamman, Angelica och jag hade ett mycket bra samtal från sjukhuset till Solna. Hon hjälpte mig på ett mycket bra sätt bena ut vissa svåra beslut jag står inför och som jag inte vetat hur jag ska göra med. Jag hade inte tänkt belasta någon med det, nu vart det bara så, det föll sig naturligt att vi började prata om dessa saker. Ovärderligt Angelica, TACK!
Den här Kottmamman älskar att fota andra, dock känner hon motsatsen till att bli fotad själv.

När vi var i Babyloungen kom en snapp från Janne. Vi kunde konstatera att det inte gick någon nöd på honom:)

Vi kollade i lite butiker, shoppade lite, något vi båda är väldigt bra på. Angelica till sig själv och jag till andra;)

Livsnjutaren fick Max till lunch, både till mormor och hans glädje. Sådan mat är bra att trösta sig med för att sedan ge en fruktansvärt dåligt samvete.

Till efterrätt är det alltid glass hos/när man är med mormor. Glass är en av livets njutningar och jag vill ju att småkottar ska ha det njutningsfullt;)

Faktiskt så shoppade jag mig ett par kassar på Lagerhouse som är bra att ta med till affären och bära hem mjölk i, de rymmer fyra liter mjölk så kassarna blir inte allt för tunga. Nu ska vi ju lära oss i Sverige de många länder ute i Europa gjort i all evighet, tar med sig shoppingbag när de går och handlar. Jag har försökt sedan en tid. jag tycker livsmedelsaffärernas shoppingbagar är så stora och då lastar jag de för tungt för att varorna inte ska ramla omkull i kassen.
Sedan köpte jag sex till glasunderlägg på Royal Design i återvunnet skinn. Det fanns ju bara två i den färg vi ville ha då jag och Janne tidigare köpte.

I bilen hem vart jag så trött på motorvägen. Tröttheten drog ner mig djupt i magen sådär så illamåendet kommer då jag tar mig till vaket tillstånd igen. Jag sa till Angelica och sedan satt jag och nickade till som en nickerdocka.
När vi kom hem var jag tvungen att lägga mig, jag orkade inte vara vaken. Jag sov, jag vaknade, jag sov, jag hörde Alvar och Todd fightas, jag sov, jag kände en liten tafatt hand som smekte mig i ansiktet med lite ryckiga rörelser, jag tittade upp och där stod ”Kott-städaren” Todd och log brett då jag tittade upp med en mopp i andra näven. Glädjen var stor då jag vaknade. Det var nog minst ett par år sedan jag varit så där trött. Det går inte att övervinna denna trötthet.

På kvällen fick jag ett sms där det stod att Alvar hade fått feber och sagt i sömnen: Jag måste åka till mormor! Så rart, han vill en period nu alltid vara med mormor.

Att han fick feber förklarar varför han inte ville äta middag.

Operationen gick bra för Janne och det mesta av besvären gick bort. Igår firade vi med ett gammalt vin att operationen gått bra. Nog tusan är det gott med finvin för några hundralappar:) Janne hade köpt den innan med tanke på att vi skulle njuta om operationen gick bra. Hade den inte gått bra hade jag inte haft en aning om vad det låg för guldkorn i kylen. Då hade jag väl när Angelica nästa gång frågat: Mamma, har ni (då hade det blivit, du) något vin jag kan låna! gett henne flaskan och missa detta guldkorn;)

Inatt sov jag sex timmar, hig five på den!

Vi hörs!

Fikadejt och grinar

Du kan numera kalla mig Lipsillen eller Argbiggan. Det pyser ur var som helst jag är. 

Janne bjöd ut mig på en fikadejt. Där började han tala om ett av allt kring mammas död. Jag kände att jag inte klarade av att hålla tätt i tårkanalerna eller hålla locket på på mina känslor. Jag fick be honom sluta tala om det för en stund då jag riskerade att åstadkomma en vattenskada på Espressohouse.

Jag förstår att jag måste ta beslut som inte går att skjuta på i månader, år. Jag har inte ens flera dagar på mig att ta beslut.

Kul att ta med sig tanten på mysfika, jag sabbade ju mysstämningen. 


Nu dröjer det ju ett tag tills vi kan gå och mysfika nästa gång, imorgon opereras Janne. Det är också en oro då operationen inte är helt riskfri. Operationen tar mellan två till åtta timmar att utföra. 

Livet känns lite bråkigt sedan ett tag.

Vi hörs!

Längtade tidigare

I minst femton år sov jag i snitt mellan 4-5h per dag. Helt galet och livsfarligt.
När jag vaknade var jag klarpigg. Jag vaknade av ljuset som kom i glipan när vi som alltid har fönstret öppet och fönstren går inåt. Jag lade åtskilliga timmar till att fundera ut hur jag skulle få bort ljusinsläppet. En bredare rullgardin vart det enklaste av alla mina ”uppfinningar” i hjärnan. En bredare rullgardin gjorde att fönstret kunde vara öppet en liten bit utan att det vart ett ljusinsläpp på sidan. Det ljusinsläpp som vart nertill rullgardinen av att fönstret var öppet löste jag med en mörkläggningsgardin som jag lagt flertalet timmar att googla fram och läsa recensioner om mörkläggningsgardiner.
Då vaknade jag av klockradions ljus, den slängdes ut. När det vart ljusare ute vaknade jag av de lilla lilla ljus som kom in genom nyckelhålet.

Jag längtade ofta under dagarna till min tidiga morgon, trots att jag nöjt mig med att gå upp strax efter 05 och inte mellan 03-04. Den tidiga morgonen var den tiden jag fick vara ifred. Ingen ropade: Mamma! Frugan! Elisabet! Kärring! i ett samensurium tills natten kom. Jag hade rutiner på morgonen i min ensamhet. När tevattnet kokade upp eller kaffepannan ljud: Klar! så plockade jag ur diskmaskinen. Sedan tog jag min kopp och gick ut och tände en cigarett, efter de satt jag och njöt av tystnaden, tog en cig till tills jag fimpat av upp till fem stycken. Därefter tog jag svängen förbi tvättstugan, startade dagens första maskin tvätt, sorterade, veck och strök gårdagens maskiner tvätt i fred, utan avbrott med att någon skrek: Mamma! Frugan! Elisabet! Kärring!

Livet förändrades för drygt två år sedan, jag började sova som aldrig förr i mitt liv, länge på morgonen. Jag märkte att det var bra för min kropp. Hjärnspökerna lade in en flyttanmälan och flyttade. Jag längtade och uttryckte det högt flera gånger om dagen att jag längtade tills jag fick gå och sova. Gudars, det är ju så skönt att sova. Jag gillade när jag vaknade och bara vände på mig och somnade om, så så skönt. Det var under en av resorna till Dubai som jag lärde mig det där att bara tillåta mig och att min kropp tillät mig somna om, underbart.

Nu längtar jag inte längre att få gå till sängs, det är ju liksom ingen mening.

Sedan det slog om till första juni detta år försvann sömnen. Jag vaknar efter två till fyra timmar. Störs åter av ljuset. Nu är det bara persienner och mörkläggningsgardiner som mörklägger sovrummet sedan vi bytte rum. Utan rullgardin så blir det en glipa högst upp med ljus. Har åter igen lagt tid på att fundera ut en lösning för det. Idag kom jag på att det är nog inte ljuset som är boven, det är nog min stress.
Jag kände på hundpromenaden idag att jag åter igen tvingar mig till allt jag gör, att min fysiska och psykiska ork är på rött.

Det är rörigt i mitt inre, det är känslor som far som raketer kors och tvärs i min överkropp, det är stark ångest, det är dåligt samvete, vetskapen om att allt är oåterkallerligt framkallar skräck. Jag försöker att inte visa så mycket utåt, det är ingen som skulle orka med mitt inre just nu. Ofta rinner det över i form av tårar stora som vattenballonger, ilska, jag fräser ifrån som vattendroppar i en het gjutgärnspanna då och då. Jag är i grunden en människa som är snäll, kanske för snäll. Jag är inte heller egoistiskt lagd och med detta har det rört till det.

Min mamma dog. På mitt initiativ har vi inte haft kontakt på åtta år. Jag säger inte med mina känslor reaktion att det jag gjorde var fel. Ett som är säkert är att det rörde upp allt bottenslam i min kropp, det är mer än grumligt där nu.

Kan inte skriva om det mer, det pyser över nu. Nu vet du vad som hänt, min mamma dog, jag vill inte du ska sitta i ovisshet, det är inte snällt av mig och därför berättar jag så du vet varför. Det är bara Janne, barnen och Agge som vetat, Janne ringde barnen och Agge. Sedan är det Jenny, Tova min naprapat och Petra som frågat och fått vetat om vad som hänt.

Tack för de tidigare fina kommentarerna! Jag såg de först nu då jag gick in via datorn då hela mitt inlägg försvann via telefonen så jag fick skriva ett på nytt som jag såg dom. Min app har inte visat dom.

Nu får jag sluta, måste tvinga mig att åka och handla även om jag bara vill gå och sova fast jag vet att det inte funkar nu. Min kropp skriker: Sov! Mina hjärnspöken som flyttat tillbaka skriker: Här ska inte sovas!
De flesta som sover för lite blir invaderade av hjärnspöken som förvrider ens förnuft.

Vi hörs!

Tårarna kommer och går

Just i skrivande stund rinner det stora tårar tätt utefter mins kinder.

Det är en sådan där gråt som blir att kännas som om en tennisboll sitter runt struphuvudet.

Jag försöker vara sansad så gott jag kan. Ibland växer sig känslorna för mycket i kroppen och det pyser över.

Jag är så in i Norden förtvivlad.

Min sömn som jag varit så glad åt de senaste två åren är som bortblåst. Allt ifrån två till fyra timmar sedan jag somnat vaknar jag och är klarvaken. En natt lyckades jag somna om, vart väckt med kaffe på sängen. Lycklig och glad över kaffet och väldigt lycklig över att jag lyckats somna om, tänkte: Nu är sömnen tillbaka, yes! När jag gick och lade mig den kvällen var jag helt övertygad om att sova många många timmar, vaknade då efter två timmar och lyckades inte somna om.

Jag vet att det inte är så bra för mig om inte sömnen snart kommer tillbaka.

Sist jag skrev så gjorde Janne middagen då jag spårat ur fullständigt, kunde inte andas och var i panik.


Vid middagen sa Janne: Jag är nog inte så duktig på att göra hjärtan!

Det var värmande hjärtan för mig iallafall alla de som låg på tallriken och fick mig att le en smula


Vi hörs!

Livet vart så så svårt

Livet vart plötsligt mycket svårt. Tankarna i mitt huvud bara snurrar. Jag visste inte hur jag skulle få luft. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. 

Janne hissade flaggan.


Kom hem med en fin hög ros gjorde han också.

Han ringde alla våra barn.

Det är svårt nu, mycket svårt. Det känns för svårt just nu.

Vi hörs!

Kottar, kottar, kottar

I dagarna två har det bestått av kottar, kottar, kottar och hundar.

Kakan och Smilla släpptes av igår morse. Förskola för Alvar, brunch för Angelica och Todd stod på schemat.

Angelica och Todd gled in vid 12:30-tiden. Alvar kom strax efter 14. Det var bröderna bus. 

En timma efter de åkt så kom Noah, mamma Charlotta skulle träna. Jag och Noah diskuterade…

…vi sprang 20m på 2:30 blankt.

Vi busade i soffan, sprang ut och busade i gamla köket och sedan ropade Janne bestämt, något något lite irriterad: ELISABET!!!

Jag fattade vad klockan var slagen, jag var högljudd. Janne tittade på Rapport med väder och sport. Vi pep in i köket och putsade ett par silverljusstakar och busade vidare med stängd köksdörr.

Imorse studsade Alvar, Todd, Angelica och hundar in.

Alvar lämnades på förskolan och efter en timma körde Angelica ner Charlotta till sjukhuset då hon skulle opereras.

Jag och Todd myste, lekte, busade tills jag nattade honom för vila. Angelica åkte och tränade efter att ha varit chaffis till syrran.

Lasagne serverade jag Todd till lunch.




Todd äter med HELA kroppen, brås på sin mamma där…

En lasagnefrilla



Todd behöver alltid en helrekond efter ett mål mat;)

Alvar kom från förskolan, Angelica och Todd åkte för att handla och sedan hem. Jag och Alvar var mest ute och gungade. 

Vi började vår lek med att mormor fick en liten fläskläpp;)

Jag fick låna de finaste juveler av Alvar.


Morfar kom hem och busade med att ge Alvar lite godis, precis då jag gjort iordning en fruktskål till honom:0 Vi fortsatte gunga.


Janne är och tränar och har sedan personalmöte på gymmet. Jag förbereder middagen tills den ska serverad 21.00. Testar på att göra blomkålspizza. Det blir spännande trots att det ju alltid luktar skit då man kokar blomkål.

Den mikrokokta basen.


Här fortsätter Jannes viktresa med mat som INTE innehåller så många kalorier. Två veckor kvar innan hans operation.

Vi hörs!

Somalia was calling på morsdag

Tänka sig att Somalia ringde upp mig på morsdag. Jag sprang för långsamt över Angelica och Jens nya fiskbensgolv till hallen där handväskan stod på hyllan, jag missade precis att svara, typiskt också.


Typiskt då någon ville ringa och gratta mig på morsdag och råka på allt från utlandet. Jag kände mig dum som inte hann svara när någon gjorde sig besväret att ringa.

Nu är inte min somaliska den bästa. Tänkte att min knaggliga engelska får funka när jag ringer tillbaka…

Vi hörs!

Firad till max

Igår morse vaknade jag 04:11, Älva var väckarklockan och ville ut. Själv var jag vråltörstig. Det hör till ovanligheterna. Funderade om jag legat och gnagt på sovrumsväggen och fått i mig en hel gipsskiva.

Älva släppte ut lite vätska på gräsmattan, jag intog vätska i köket. Vi gick för att fortsätta sova. Älva somnade och snarkade strax där på. Jag var förtfarande så törstig. Strax innan 05 gick jag upp och drack och drack. Insåg att jag inte skulle somna om, gjorde kaffe och drack upp det. Tog en vattenflaska (det händer inte) med mig och gick för att stryka. Jag drack snart upp vattnet och fyllde på flaskan.

Janne kom sedan upp och hissade flaggan för mig och alla mammor. Han berättade att han inte köpt någon present. Herregud, jag är ju inte hans mamma. 

Vi diskuterade detta med morsdag. Nu har barnen flyttat, tre av fyra har egna familjer, två av de tre har barn, då tycker jag inte att de ska behöva fira mig, de har ju egna familjer att fira med. Janne höll inte med.

Han stack ut och cyklade och kom hem med en bukett rosor och en med pioner, så så rart och jag vart så glad!


Jag planterade om små plantor jag drivit upp.

Charlotta, Enya och Noah kom. Enya lämnade mycket stolt upp ett blompaket. Det var lillfröken som bestämt att mormor skulle få en gul blomma. Hon hade skenat ut till växthuset på Blomsterlandet innan hon hittade den gula blomma hon valde ut till mormor. 


Charlotta visade bilder hur hon gick mot kassan med blomman i ena handen.


När de kom in i hallen hos oss så hade fröken haft så bråttom till mig.



Jag dör sötdöden när jag ser korten på Enya<3

Enya hade valt kortet omsorgsfullt.



Så fin text att en mamma blir varm i hela kroppen och vattnet ökar i ögonen. Tack fina Challan, Enya & Noah!

Ett värmande sms.


Jag och Janne var bjudna på middag hos Angelica & Jens. Vi for dit och åt sååå gott! Stekt lax, dillkokt färskpotatis, kall dillsås och en tsatsiki. Jag åt så mycket potatis att detbörjade komma potatismjöl ur mina porer.

Efterrätt med kaffe. Ojojoj vilken skapelse.


Fast jag stod emot denna ljuvlighet då jag försöker undvika mycket socker. Jag blir så konstig i kroppen efter drygt en timma då jag ätit något som innehåller en del socker.

Blommor och choklad fick jag med mig hem.



Tack för god middag, fika och presenter Angelica, Jens, Alvar och Todd!

Just ja, jag fick i mig minst 3L vatten, det har ARDLIG hänt i hela mitt liv att jag druckit så mycket vatten.

Tack mina fina ungar!<3

Vi hörs!

Diss till Byggmax

Idag klev jag förväntansfull in på byggmax här i Norrtälje för första gången. På deras hemsida har jag hängt en hel del och har eftersom insett att jag kommer bli en välbesökande kund då jag startar mitt kommande projekt.

När jag och Janne kliver in i butiken råder ingen rusning. Tre stycken personal står vi kassorna, två med armarna i kors över bröstet och den tredje står lutad mot disken, inte så konstigt om det inte är kunder i butiken. Kan dock tycka att de två som stod med armarna i kors skulle släppa det taget då kunder kommer in.

Janne frågar artigt efter transparant plast. En ställer en motfråga, fortfarande med armarna i kors, om han menar byggplast. Janne svarar att han inte vet om det heter byggplast, bara den är transparant. Fortfarande med händerna i kors över bröstet men med en nick på en grå dörr säger han: Ser du den där gråa dörren? Janne svarar: Ja! Killen fortsätter, fortfarande med armarna i kors över bröstet: Gå in där och sedan till vänster så hittar du byggplast!

Strax efter oss kliver en herre in i butiken och frågar: Var hittar jag blomjord någonstans? Tjejen svarar och står fortfarande tillbakalutad mot disken: Den finns där ute och nickar mot utgången, samma dörr vi alla kom in i.

Jag blir rådlös! Den äldre herren kunde dom väl röra på benen för att personligen visa var han finner blomjorden.

Vi går mot den grå dörren och Janne säger till mig: Här ska du inte tro personalen går med och visa när man frågar om något! De har aldrig gjort det de gånger jag varit här.

Jag blir häpen! Skulle jag vara chef där skulle personalen ALDRIG bara få stå så där. Vad är det där för försäljare, katastrof!!!

Janne sa vänligt till killarna, som fortfarande stod med armarna i kors på bröstet: Vi hittade inte det vi sökte! Tjejen hade iallafall vänt sig om och tog betalt av en kund, fint ändå att personalen tar betalt vänd mot kunden.

Jag sa till Janne: Jag tycker det där var konstigt och vad tråkigt att bara stå så där, arbetstiden måste ju gå jättelångsamt när de bara står still!

Jag ger Byggmax dissen.


Jag behöver hjälp med rätt material den dagen jag drar igång med mitt projekt och då är inte Byggmax i Norrtälje min melodi.
Vi hörs!